Joolz

Igår var jag hemma hos en kompis och åt mat och bytte julklapp. Vi kom in på rätt så intressanta diskussioner vad gäller om allt i livet faktiskt har en mening. Finns ödet liksom, eller är världen bara sjukt liten? Jag menar, jag skulle inte ens sitta här idag om det inte vore för en fjantig community. Om inte min nuvarande sambo hade råkat klicka sig in på min sida på den där fjantiga communityn så hade det aldrig blivit vi. Eller hade det det, hur som helst? Om vi inte hade träffats där, hade vi då i stället träffats i något annat sammanhang? För var det förutbestämt att det skulle bli vi? Det har hänt så mycket i och med att det blev just  vi. Så många betydelsefulla människor har kommit in i mitt liv sedan jag flyttade till Malmö, jag har upplevt så himla många fantastiska saker och jag är kanske till och med på god väg att hitta mig själv. Hade jag inte träffat M på den där fjantiga communityn så hade jag inte träffat Alexandra, Sara, Mark eller Göran som jag jobbar för. Jag hade inte gått i den klassen jag går i och hade inte träffat alla dessa intelligenta människor. Jag hade inte heller hamnat på International House i London och träffat Patricia, Daniel, Becci och Sarah. Jag hade inte haft min praktik på Gymnasieskolan Vipan i Lund och jag hade inte fått samarbeta med min fantastiska handledare där. Det är så många saker som jag är tacksam för att ha fått uppleva, som alla är indirekt kopplade till den där fjantiga communutyn där man hängde dag ut och dag in under tonåren. Och visst är det ett stort steg att träffa någon man har lärt känna på nätet. Men ärligt talat, hur stor är sannolikheten att man ska fatta tycke för varandra, rentav bli kära, och sedan flytta ihop och planera sin gemensamma framtid? Var det bara en ren slump? Eller fanns det en mening, ett syfte? Eller var det förutbestämt? Det låter ju så vackert och romantiskt att det skulle ha varit förutbestämt, så man önskar ju nästan att det hade varit så. Men kanske är det bara en ren slump. Vägar korsas, på olika sätt, och ett möte kan komma att förändra hela ens liv, ens planer, ens utsikter, ens mål och drömmar. Och är inte livet egentligen fantastiskt oförutsägbart? Jag tror inte att någon av oss egentligen VILL veta vad som väntar, även om man ibland kan komma på sig själv med att fundera på vad man gör om tio år. Kanske lever man inte ens, vem vet? Eller så bor man i Afrika. Eller kanske det kommer att vara precis så som man föreställer att det kommer att bli. Det finns bara en sak att göra; vänta och se. Jag är i alla fall väldigt tacksam över att min väg korsades med M:s, så jag antar att det är dags att uttrycka sitt stora TACK till den där fjantiga communityn! Jag är även tacksam över  att mina vägar ha korsat andra, speciella personers vägar. Hade det inte varit för att H hade bytt bort sitt nattpass på posten mot kvällspasset, så hade jag idag varit utan en stor del av min umgängeskrets. Så det finns mycket att vara glad över här i livet, och det ska man nog komma ihåg i de stunder då allt känns för jävligt och jobbigt.

För övrigt vill jag bara säga att jag fortfarande väntar på snön och att jag räknar ner timmarna tills det är dags att åka "hem" för julen!

Jag älskar er så mycket!

Julia (on a particularly sentimental and emotinal day)