Jäklar vad det går!
Jag kan bara inte fatta att det faktiskt är den 21 oktober! Eller asså, jag fattar ju det när jag tittar i almanackan, men hallå, vart tog all tid vägen, liksom?! Det känns dock nu på mornarna att det bara går utför. Fyyyyy, vad segt det är att komma ur bingen och fyyyyyyy vad mörkt det är utanför fönstret. Men det är väl lika bra att det kommer. Så att det kan vända sen och bli ljust igen menar jag. Och fort går allting just nu. Mina fyra veckor praktik bara svischade förbi och jag har insett att jag nu har gjort klart all min praktik på lärarutbildningen. Nu ska jag vara redo, liksom. Läskig tanke! Men shit vad skönt!
Helgen som gick var alldeles för fort. Underbart är kort, typ. Jag var ju på kortvisit i Nässjö. Som vanligt var det en hel del som skulle hinnas med. På fredagseftermiddagen åkte jag in till Jönköping och umgicks med Johanna och käkade mumsmumsig mat på en libanesisk restaurang. Sen på kvällen förflyttade jag mig en kort bit: till Huskvarna Folkets Park. Där mötte bror och brors tre kompisar upp mig och sen gick vi för att kolla på SABATON. Oh my BEAVER säger jag bara. Så sjuuuukt bra! Fast jag kan fortfarande inte förlika mig med att sångaren (Jocke) var så himla gullig och inte alls såg läskig ut. När man hör honom sjunga tror man att han ska se rätt skräckinjagande ut. Men icke. Han var så söt så. Och log det gjorde han hela tiden. Och så pratade han dalmål också, så det blev helt absurt när han först glatt pratade på dalmål om hur mycket han älskar oss och hur galen huskvaranapubliken är och sen började sjunga om krig och elände med sin bombastiska röst. Helt sjukt bra var det, önskar jag kan se dem live igen ganska snart, för jag hade lyssnat in mig lite för dåligt på deras senaste skiva, men nu däremot så går den på repeat i min iPod. Vissa av låtarna är så himla sjukt bra att man typ nästan börjar gråta när man hör dem. Typ Cliffs of Gallipoli och 40-1. Lyssna på dem och njut!
I lördags hann jag med en förmiddagsfika hos mormor och morfar innan kvällens inflyttningsfest hemma hos mor och Micke. Om man säger så här: det är tur att de har flyttat till hus nu och inte bor i lägenhet längre, för det var inte precis någon låg ljudnivå. Det var dock mycket najs, med en massa mat och dryck och trevliga människor som det var längesen jag träffade sist.
På söndagen ägnade jag hela dagen åt att gosa bebis. Nellie har blivit så stor, och hon är så go, så go, så go! Hon går nu med sin lilla röda briovagn och vill komma upp och gosa och pussas och kramas hela tiden =) Hon är bara sååååå söt. *vill ha* Det var faktiskt väldigt skönt att gosa med lillan, för jag glömde liksom bort allt annat som snurrar i huvudet och fokuserade på detta lilla underbara liv, som så bekymmersfritt tultar omkring. Det är ju det som är viktigt här i livet. Barnen, framtiden. Tentor och poäng, det är ju liksom bara världsligt.
Ja, och mitt liv just nu? Det är fyllt av examensarbetes-ångest. Var och varannan dag har jag huvudvärk och känner bara att NEEEEEEEEEEEEEJ, jag pallar inte. Men jag vet att jag kan. Det är nog meningen att det ska kännas så här. För tänk hur skönt det kommer att kännas sen när det hela är överstökat! Just nu är vi ju inne i den fasen när allting är väldigt suddigt, vi har liksom ingen aning vad vårt arbete kommer att mynna ut i och så extremt mycket arbete återstår. Men på fredag går det så kallade 25%-seminaret av stapeln, som innebär att någon annan kommer att läsa vårt arbete (det vi har hittills) och ska komma med feedback + att vi får feedback från handledaren och examinatorn. Så jag antar att vi på fredag eftermiddag kommer att veta lite mer i detalj hur vi nu ska gå vidare.
Ja, så ser mitt liv ut just nu. Det är så mycket jag borde göra. Men jag är totalt slut i huvudet varje kväll när jag kommer hem så det enda jag pallar är att äta lite och sen inget mer typ. Lägenheten skulle behöva städas. Det finns så många jag borde ringa. Så många jag skulle vilja umgås med. Men tyvärr, den här terminen existerar bara minimalt med socialt liv. Eller tja, jag har säkert ett rikare socialt liv än många andra. Men för att vara mig så är det fattigt. Men mina vänner, jag har inte glömt er. Den här terminen kommer det bara att bli så att jag lägger all min tid på utbildningen. Sen har jag insett att man KAN ha ett mycket socialare liv när man är student. Den dagen jag får ett heltidsjobb kan jag lova att jag inte kommer att hinna/palla umgås med folk under veckorna. Och särskilt inte om jag ska ha familj. Jag beundrar dem som får hela pusslet att gå ihop. Jobb, familj, hushåll, sociala aktiviteter, träning. De fyra veckorna jag hade praktik gjorde jag inget annat än jobbade. Tur då att jag inte hade ett par ungar med som hade krävt uppmärksamhet.
Jag försöker ju också att planera bröllopet lite så där när jag har en minut över. Men det är mycket som redan är klart, i alla fall i tanken. Just nu håller jag på och försöker hitta lämpliga tärn-klänningar till inte alltför dyra priser. Det känner jag att jag liksom vill ha klart innan jag åker. Känns som om det kommer att bli lite tajt med tid där i maj när jag kommer hem från Tyskland.
Liebe
Joolz
P.S. Klockan 09.40 på torsdag morgon ska ni lyssna på Morgonpasset i P3. Jag ska få vara med live i sändning och önska en låt =)
Helgen som gick var alldeles för fort. Underbart är kort, typ. Jag var ju på kortvisit i Nässjö. Som vanligt var det en hel del som skulle hinnas med. På fredagseftermiddagen åkte jag in till Jönköping och umgicks med Johanna och käkade mumsmumsig mat på en libanesisk restaurang. Sen på kvällen förflyttade jag mig en kort bit: till Huskvarna Folkets Park. Där mötte bror och brors tre kompisar upp mig och sen gick vi för att kolla på SABATON. Oh my BEAVER säger jag bara. Så sjuuuukt bra! Fast jag kan fortfarande inte förlika mig med att sångaren (Jocke) var så himla gullig och inte alls såg läskig ut. När man hör honom sjunga tror man att han ska se rätt skräckinjagande ut. Men icke. Han var så söt så. Och log det gjorde han hela tiden. Och så pratade han dalmål också, så det blev helt absurt när han först glatt pratade på dalmål om hur mycket han älskar oss och hur galen huskvaranapubliken är och sen började sjunga om krig och elände med sin bombastiska röst. Helt sjukt bra var det, önskar jag kan se dem live igen ganska snart, för jag hade lyssnat in mig lite för dåligt på deras senaste skiva, men nu däremot så går den på repeat i min iPod. Vissa av låtarna är så himla sjukt bra att man typ nästan börjar gråta när man hör dem. Typ Cliffs of Gallipoli och 40-1. Lyssna på dem och njut!
I lördags hann jag med en förmiddagsfika hos mormor och morfar innan kvällens inflyttningsfest hemma hos mor och Micke. Om man säger så här: det är tur att de har flyttat till hus nu och inte bor i lägenhet längre, för det var inte precis någon låg ljudnivå. Det var dock mycket najs, med en massa mat och dryck och trevliga människor som det var längesen jag träffade sist.
På söndagen ägnade jag hela dagen åt att gosa bebis. Nellie har blivit så stor, och hon är så go, så go, så go! Hon går nu med sin lilla röda briovagn och vill komma upp och gosa och pussas och kramas hela tiden =) Hon är bara sååååå söt. *vill ha* Det var faktiskt väldigt skönt att gosa med lillan, för jag glömde liksom bort allt annat som snurrar i huvudet och fokuserade på detta lilla underbara liv, som så bekymmersfritt tultar omkring. Det är ju det som är viktigt här i livet. Barnen, framtiden. Tentor och poäng, det är ju liksom bara världsligt.
Ja, och mitt liv just nu? Det är fyllt av examensarbetes-ångest. Var och varannan dag har jag huvudvärk och känner bara att NEEEEEEEEEEEEEJ, jag pallar inte. Men jag vet att jag kan. Det är nog meningen att det ska kännas så här. För tänk hur skönt det kommer att kännas sen när det hela är överstökat! Just nu är vi ju inne i den fasen när allting är väldigt suddigt, vi har liksom ingen aning vad vårt arbete kommer att mynna ut i och så extremt mycket arbete återstår. Men på fredag går det så kallade 25%-seminaret av stapeln, som innebär att någon annan kommer att läsa vårt arbete (det vi har hittills) och ska komma med feedback + att vi får feedback från handledaren och examinatorn. Så jag antar att vi på fredag eftermiddag kommer att veta lite mer i detalj hur vi nu ska gå vidare.
Ja, så ser mitt liv ut just nu. Det är så mycket jag borde göra. Men jag är totalt slut i huvudet varje kväll när jag kommer hem så det enda jag pallar är att äta lite och sen inget mer typ. Lägenheten skulle behöva städas. Det finns så många jag borde ringa. Så många jag skulle vilja umgås med. Men tyvärr, den här terminen existerar bara minimalt med socialt liv. Eller tja, jag har säkert ett rikare socialt liv än många andra. Men för att vara mig så är det fattigt. Men mina vänner, jag har inte glömt er. Den här terminen kommer det bara att bli så att jag lägger all min tid på utbildningen. Sen har jag insett att man KAN ha ett mycket socialare liv när man är student. Den dagen jag får ett heltidsjobb kan jag lova att jag inte kommer att hinna/palla umgås med folk under veckorna. Och särskilt inte om jag ska ha familj. Jag beundrar dem som får hela pusslet att gå ihop. Jobb, familj, hushåll, sociala aktiviteter, träning. De fyra veckorna jag hade praktik gjorde jag inget annat än jobbade. Tur då att jag inte hade ett par ungar med som hade krävt uppmärksamhet.
Jag försöker ju också att planera bröllopet lite så där när jag har en minut över. Men det är mycket som redan är klart, i alla fall i tanken. Just nu håller jag på och försöker hitta lämpliga tärn-klänningar till inte alltför dyra priser. Det känner jag att jag liksom vill ha klart innan jag åker. Känns som om det kommer att bli lite tajt med tid där i maj när jag kommer hem från Tyskland.
Liebe
Joolz
P.S. Klockan 09.40 på torsdag morgon ska ni lyssna på Morgonpasset i P3. Jag ska få vara med live i sändning och önska en låt =)
Livet här och nu.
Livet är oförutsägbart. Livet är härligt. Livet är underbart. Fantastiskt. Livet är orättvist. Livet är jobbigt. Livet är för jävligt. Man trodde man visste. Sen rasade allt och sanningen kom fram. Ingen är perfekt. Inget liv är perfekt. Ingen människa är perfekt. Ingen kärlek är perfekt. Vad är kärlek? Och hur fan gör man? Vem kan ge ett entydigt svar? Hur mycket kan man tåla? När är det över? När är det värt att satsa 100%? Ingen känner mig själv så bra som jag. Men å andra sidan känner jag ingen annan utan och innan. Alla har spöken. En del har spöken som de själva inte ens känner till. Kanske har jag det med? Utan dig är jag inte hel. Jag är inte jag utan dig. Det skrämmer mig. Är jag beroende av dig? När jag inser att det alltid finns en chans att jag kan förlora förlora dig gör det så ont, så ont, så ont. När jag inser att du har sidor jag inte visste fanns, blir jag rädd, osäker. Det skrämmer mig. Men samtidigt fascinerar det mig. Vem är du? Vem är jag? Lika barn leka bäst. Eller? Våra olikheter går in i varandra, som pusselbitar. Så perfekt. Eller? Övervinner kärleken allt? Jag vill tro det. Är jag en romantiker? Svar: ja. What doesn't kill us only makes us stronger.