God Jul!
Riktigt än är julen inte slut! Om en liten stund bär det av till pappa för julfirande med syster, systerdotter, bror, pappa och Ulla. Julafton kom och gick utan att jag fick den där "riktiga" julkänslan. Ja, ni vet den där man förväntansfullt väntar på att tomten ska komma. Tomten kom dock! Jag tyckte minsann han hade ätit upp sig lite sedan förra året, han borde nog gå på diet nu efter jul och nyårshelgen.. Eller kanske räcker det med att han drar ner på ölen? Julafton var i alla fall väldigt mysig, hemma hos mormor och morfar som vanligt. Mat blev det i stora lass, och ja, det verkar väldans komplicerat att vara vegetarian på julen..
Senare ikväll blir det fest och kanske även utgång, om vi kommer in. Jag är riktigt upplagd för fest, så det ska bli kuuuuuul!
GOD JUL på er alla sötisar!
Julia
Senare ikväll blir det fest och kanske även utgång, om vi kommer in. Jag är riktigt upplagd för fest, så det ska bli kuuuuuul!
GOD JUL på er alla sötisar!
Julia
Finns det en mening?
Igår var jag hemma hos en kompis och åt mat och bytte julklapp. Vi kom in på rätt så intressanta diskussioner vad gäller om allt i livet faktiskt har en mening. Finns ödet liksom, eller är världen bara sjukt liten? Jag menar, jag skulle inte ens sitta här idag om det inte vore för en fjantig community. Om inte min nuvarande sambo hade råkat klicka sig in på min sida på den där fjantiga communityn så hade det aldrig blivit vi. Eller hade det det, hur som helst? Om vi inte hade träffats där, hade vi då i stället träffats i något annat sammanhang? För var det förutbestämt att det skulle bli vi? Det har hänt så mycket i och med att det blev just vi. Så många betydelsefulla människor har kommit in i mitt liv sedan jag flyttade till Malmö, jag har upplevt så himla många fantastiska saker och jag är kanske till och med på god väg att hitta mig själv. Hade jag inte träffat M på den där fjantiga communityn så hade jag inte träffat Alexandra, Sara, Mark eller Göran som jag jobbar för. Jag hade inte gått i den klassen jag går i och hade inte träffat alla dessa intelligenta människor. Jag hade inte heller hamnat på International House i London och träffat Patricia, Daniel, Becci och Sarah. Jag hade inte haft min praktik på Gymnasieskolan Vipan i Lund och jag hade inte fått samarbeta med min fantastiska handledare där. Det är så många saker som jag är tacksam för att ha fått uppleva, som alla är indirekt kopplade till den där fjantiga communutyn där man hängde dag ut och dag in under tonåren. Och visst är det ett stort steg att träffa någon man har lärt känna på nätet. Men ärligt talat, hur stor är sannolikheten att man ska fatta tycke för varandra, rentav bli kära, och sedan flytta ihop och planera sin gemensamma framtid? Var det bara en ren slump? Eller fanns det en mening, ett syfte? Eller var det förutbestämt? Det låter ju så vackert och romantiskt att det skulle ha varit förutbestämt, så man önskar ju nästan att det hade varit så. Men kanske är det bara en ren slump. Vägar korsas, på olika sätt, och ett möte kan komma att förändra hela ens liv, ens planer, ens utsikter, ens mål och drömmar. Och är inte livet egentligen fantastiskt oförutsägbart? Jag tror inte att någon av oss egentligen VILL veta vad som väntar, även om man ibland kan komma på sig själv med att fundera på vad man gör om tio år. Kanske lever man inte ens, vem vet? Eller så bor man i Afrika. Eller kanske det kommer att vara precis så som man föreställer att det kommer att bli. Det finns bara en sak att göra; vänta och se. Jag är i alla fall väldigt tacksam över att min väg korsades med M:s, så jag antar att det är dags att uttrycka sitt stora TACK till den där fjantiga communityn! Jag är även tacksam över att mina vägar ha korsat andra, speciella personers vägar. Hade det inte varit för att H hade bytt bort sitt nattpass på posten mot kvällspasset, så hade jag idag varit utan en stor del av min umgängeskrets. Så det finns mycket att vara glad över här i livet, och det ska man nog komma ihåg i de stunder då allt känns för jävligt och jobbigt.
För övrigt vill jag bara säga att jag fortfarande väntar på snön och att jag räknar ner timmarna tills det är dags att åka "hem" för julen!
Jag älskar er så mycket!
Julia (on a particularly sentimental and emotinal day)
För övrigt vill jag bara säga att jag fortfarande väntar på snön och att jag räknar ner timmarna tills det är dags att åka "hem" för julen!
Jag älskar er så mycket!
Julia (on a particularly sentimental and emotinal day)
Praise the Lord!
Jihaaaaa, jag har en fantastisk nyhet att berätta (speciellt riktad till mamma). Coop Forum här i Burlöv har nu utökat sina öppettider till 8-22 varje dag! Så nu, mamma, kan ni hoppa in på Coop och köpa godis även efter klockan 18 en lördag!
Det är lördagen den 16:e december och jag sitter här och hör regnet smattra mot rutan. Jag är sur. Sur för att allt är helt fel. Det ska vara VINTER nu, inte vår. Knopparna har ju för sjutton börjat slå ut. Okej, man kanske inte kan kräva snö, det är ju ändå Skåne jag befinner mig i, men minusgrader?! Minusgrader hade i alla fall vittnat om vinter och att det lider mot jul. Men inte ens DET! Jag vet, det kan låta som att jag bara klagar, och det är just det jag gör. Och det är ingen som kan göra något åt detta väder-dilemma ändå, så jag borde väl bara hålla käften i stället.
Som sagt, den där mys-jul-känslan vill inte alls infinna sig, och det beror nog på vädret lika mycket som att jag har en hel del annat än julstök att tänka på. Idag ska jag i alla fall ut och köpa julklappar (ska försöka köpa så få och billiga som möjligt, alla människor har ju redan allt de behöver och vill ha, så det är köpa-för-att-köpa-regeln som gäller), och kanske kan upplysta skyltfönster, doften av glögg och 100 000 männsikor som stressar runt ge mig lite julkänsla. Jag hoppas det. Men jag vet också att jag går här och väntar på en känsla som aldrig kommer att komma tillbaka. Det var en känsla av förväntan, spänning, ja en mycket speciell känsla som knappt går att beskriva. Och den känslan försvann med barndomen. Jag går och väntar och väntar varje år, men den kommer aldrig att komma tillbaka. Jag hoppas att jag kommer få glädjen att återse just den känslan hos mina egna barn, kanske om tio år (eller kanske ännu mer snart!).
Nu är det dags att ge sig ut i regnet snart, men kanske borde jag byta om från pyjamasen först?
Peace
Julia
Det är lördagen den 16:e december och jag sitter här och hör regnet smattra mot rutan. Jag är sur. Sur för att allt är helt fel. Det ska vara VINTER nu, inte vår. Knopparna har ju för sjutton börjat slå ut. Okej, man kanske inte kan kräva snö, det är ju ändå Skåne jag befinner mig i, men minusgrader?! Minusgrader hade i alla fall vittnat om vinter och att det lider mot jul. Men inte ens DET! Jag vet, det kan låta som att jag bara klagar, och det är just det jag gör. Och det är ingen som kan göra något åt detta väder-dilemma ändå, så jag borde väl bara hålla käften i stället.
Som sagt, den där mys-jul-känslan vill inte alls infinna sig, och det beror nog på vädret lika mycket som att jag har en hel del annat än julstök att tänka på. Idag ska jag i alla fall ut och köpa julklappar (ska försöka köpa så få och billiga som möjligt, alla människor har ju redan allt de behöver och vill ha, så det är köpa-för-att-köpa-regeln som gäller), och kanske kan upplysta skyltfönster, doften av glögg och 100 000 männsikor som stressar runt ge mig lite julkänsla. Jag hoppas det. Men jag vet också att jag går här och väntar på en känsla som aldrig kommer att komma tillbaka. Det var en känsla av förväntan, spänning, ja en mycket speciell känsla som knappt går att beskriva. Och den känslan försvann med barndomen. Jag går och väntar och väntar varje år, men den kommer aldrig att komma tillbaka. Jag hoppas att jag kommer få glädjen att återse just den känslan hos mina egna barn, kanske om tio år (eller kanske ännu mer snart!).
Nu är det dags att ge sig ut i regnet snart, men kanske borde jag byta om från pyjamasen först?
Peace
Julia
Det mesta är som vanligt..
Alla stämningsfulla adventsljus lyser så fint i mörkret. Utanför centralen i Malmö har de klätt in lyktstolparna med ljusslingor. Och i morgon är det lucia. Och snön lyyyyyyser (inte alls) med sin frånvaro. Och morgondagen till ära så tänkte jag se tilll att ta mig upp tidigt, tidigt och gå på luciagympa på Friskis. Det är dags att ta tag i livet igen och sätta igång med träningen. Det har inte precis blivit mycket av den varan de senaste veckora, då jag har haft praktik i Lund.
Jag brukar alltid älska julen och se fram emot den över allt annat. Och för all del, visst tycker jag fortfarande om julen och ser fram emot den även i år; all god mat och att träffa vänner och familj. Men i år känns det mycket jobbigare än vanligt. Jag vet inte varför. Den där riktiga julkänslan vill inte infinna sig, och jag känner bara att det är jobbigt att behöva köpa julklappar. Inte för att jag ska köpa julklappar till så väldigt många, men några stycken kommer man ju ändå inte undan.. Jag har dessutom så fruktansvärt mycket att göra över jul att jag bara kommer kunna ta mig ledigt de röda dagarna. En uppsats ska skrivas, litteratur ska läsas, diskussionsfrågor ska komponeras och elevarbeten ska rättas. Jag läääääängtar till den 15:e januari, då den här kursen är slut och så även engelskan. I januari börjar jag läsa sidoämne i Lund, och det känns verkligen som att jag har tagit ett STORT kliv i utbildningen. Om två år är jag färdig lärare, och det känns skrämmande snart!
Just nu är det ganska hektiskt. Många sidor ska plöjas igenom, seminarier ska avklaras och en uppsats ska in på måndag. Men på onsdag i nästa vecka bär tåget till Nässjö. Hem, ljuva hem..
Jag har även jobbat sista passet för i år. Men jag kommer att träffa Göran och de andra assistenterna på torsdag, då det är julfest på Hilton. Det ska bli mycket trevligt! Och finns det något som smakar bättre än gratis mat!?
Livet går sin gilla gång, men just nu är det rätt så skönt att det inte är mer action än vad det är. Det blir även en spännande förändring efter jul, och den välkomnas!
Nu är han den där Fuglesang-snubben ute i rymden. Men jag har funderat lite. Tänk om de inte alls är i rymden? Vad vet väl vi? De kanske bara flyger iväg den där rymdfärjan till ett öde ställe, någon öken eller så, stannar där i 12 dagar, fejkar lite rymdbilder och flyger tillbaka sen och säger till alla att de har varit i rymden!? Hmm, tja, lite imponerad är man ju ändå, att männsikor är uppe och utforskar rymden.., om de nu faktiskt ändå är där på riktigt. På något sätt så känns det främmande, inte direkt något som är naturligt för oss simpla männsikor. Frågan är om vi verkligen vill veta vad som lurar där uppe..? Jag tror i alla fall att hela den där grejen med människor på månen bara var en stor, fet bluff, men det är ju bara mina högst personliga spekulationer, så klart.
Nej, usch, det här inlägget blev inte så himla roligt, så nu tar jag och slutar för den här gången.
Take it easy!
Julia
Jag brukar alltid älska julen och se fram emot den över allt annat. Och för all del, visst tycker jag fortfarande om julen och ser fram emot den även i år; all god mat och att träffa vänner och familj. Men i år känns det mycket jobbigare än vanligt. Jag vet inte varför. Den där riktiga julkänslan vill inte infinna sig, och jag känner bara att det är jobbigt att behöva köpa julklappar. Inte för att jag ska köpa julklappar till så väldigt många, men några stycken kommer man ju ändå inte undan.. Jag har dessutom så fruktansvärt mycket att göra över jul att jag bara kommer kunna ta mig ledigt de röda dagarna. En uppsats ska skrivas, litteratur ska läsas, diskussionsfrågor ska komponeras och elevarbeten ska rättas. Jag läääääängtar till den 15:e januari, då den här kursen är slut och så även engelskan. I januari börjar jag läsa sidoämne i Lund, och det känns verkligen som att jag har tagit ett STORT kliv i utbildningen. Om två år är jag färdig lärare, och det känns skrämmande snart!
Just nu är det ganska hektiskt. Många sidor ska plöjas igenom, seminarier ska avklaras och en uppsats ska in på måndag. Men på onsdag i nästa vecka bär tåget till Nässjö. Hem, ljuva hem..
Jag har även jobbat sista passet för i år. Men jag kommer att träffa Göran och de andra assistenterna på torsdag, då det är julfest på Hilton. Det ska bli mycket trevligt! Och finns det något som smakar bättre än gratis mat!?
Livet går sin gilla gång, men just nu är det rätt så skönt att det inte är mer action än vad det är. Det blir även en spännande förändring efter jul, och den välkomnas!
Nu är han den där Fuglesang-snubben ute i rymden. Men jag har funderat lite. Tänk om de inte alls är i rymden? Vad vet väl vi? De kanske bara flyger iväg den där rymdfärjan till ett öde ställe, någon öken eller så, stannar där i 12 dagar, fejkar lite rymdbilder och flyger tillbaka sen och säger till alla att de har varit i rymden!? Hmm, tja, lite imponerad är man ju ändå, att männsikor är uppe och utforskar rymden.., om de nu faktiskt ändå är där på riktigt. På något sätt så känns det främmande, inte direkt något som är naturligt för oss simpla männsikor. Frågan är om vi verkligen vill veta vad som lurar där uppe..? Jag tror i alla fall att hela den där grejen med människor på månen bara var en stor, fet bluff, men det är ju bara mina högst personliga spekulationer, så klart.
Nej, usch, det här inlägget blev inte så himla roligt, så nu tar jag och slutar för den här gången.
Take it easy!
Julia