Trött på inget, trött på allt...
Det märks att det lider mot jul. Jag känner att jag är i behov av en paus. Det har bara varit så mycket den här hösten att jag skulle behöva en låååååååååång semester. Men det finns det ju tyvärr inte tid (eller ekonomi) till, tyvärr. Men det känns bra nog att julen står för dörren och i och med den en massa kvalitetstid tillsammans med de närmsta *längtar*
Jag är så trött, så trött, så trött. Trött på saker, trött på människor. Jag är trött på mörkret, trött på att vara student, trött på att aldrig ha några pengar. Jag är trött på folk som tror att någon annan alltid ska ordna och fixa och aldrig tar tag i något själva. Jag är trött på att upptäcka att jag missbedömt viktiga personer i min omgivning. Jag är trött på Malmö Högskola och på Lunds Universitet. Jag är trött på Rapsvägen 97 men egentligen inte på Skåne. Jag är trött på att bli tagen för givet och jag är trött på försenade tåg. Jag är trött på tidiga mornar och jag är trött på fördomar. Jag är trött på folk som inte vågar uttrycka/visa sina känslor, både glada och ledsna. Jag är trött på folk som gör en höna av en fjäder och jag är trött på folk som lägger sig i saker som de inte har med att göra och som de inte har rätt att ifrågasätta. Jag är trött på att bo 30 mil från mamma och jag är trött på att bo i lägenhet.
Usch, det där lät ju jättepessimistiskt! Egentligen är jag för tillfället väldigt glad och optimistisk: opponeringen gick bra och med några små ändringar så kommer vårt examensarbete snart att publiceras på internet. Jag fick VG på tentan som jag gjorde för tredje gången och jag är endast 7,5 poäng från en lärarexamen. Den andra februari ger jag mig ut på äventyr och när jag kommer hem därifrån väntar Den Stora Dagen. Efter 4,5 års slit kan jag äntligen göra något annat än att plugga och det är så SKÖNT och jag är så GLAD (ännu gladare hade jag i och för sig varit om den där 7,5 poängs-uppsatsen i tyska också hade varit klar så att publiceringen av examensarbetet faktiskt innebar examen). Min kära sambo och jag har det hur bra som helst tillsammans och den här hösten har varit alldels underbar; vi har båda jobbat dagtid och har kunnat ha ett "normalt" familjeliv, med middag tillsammans på kvällarna och vår nya rutin som innebär simning varje torsdag. Livet leker egentligen just nu och snart är det jul, yeah! Men jag antar att männsikan är skapad för att klaga (varför gör vi annars det hela tiden, trots att vi har det löjligt bra?!), därav den ovan pessimistiska texten.
Nu till framtiden. Jag vill ha mer av: Underbara männsikor som alltid finns där när man behöver dem och som inte tvekar att säga rakt ut: Julia, jag älskar dig (Alex, jag älskar dig för att du är så underbar, vacker, rolig, för att du ALLTID finns där och ställer upp, för att du aldrig dömer och för att du vågar yttra dina känslor och visa din uppskattning. Jag vet att jag ibland är dålig på att ta emot din kärlek och blir generad när du är så rättfram, men ohh vad härligt det känns i hjärtat!) Jag vill ha mer av blixtförälskelser som mynnar ut i stark vänskap (Annie, vi har bara känt varann i knappt två år, men jag känner att jag alltid vill ha kvar dig i mitt liv, du är underbar!) Jag vill ha mer kärlek, mindre hat (Mattias, du är mitt allt och jag älskar dig så otroligt mycket). Jag vill ha mer bebis-gos (Nellie, min lilla ögonsten, jag kan inte få nog av kramar, pussar och kel. Du blir stor alldeles för snabbt!) Jag vill ha mer av ljus, sol och värme men även av snö. Jag vill ha mer livsnjutar-moments (Tack Hanna för att du inte bangar trerätters och vin på restaurang, vattenpipa och Winnerbäck eller rosa drinkar, allt som gör livet lite mer njutbart, just där och då och skit samma om vi spenderar våra sista slantar!). Jag vill ha mer avslappning och mindre stress (det är inte så långt kvar till pension ändå..) och jag vill se mer av att folk fokuserar på vad som är viktigt här i livet och bryr sig mindre om små skitsaker.
Kärlek också till alla ni viktiga personer där ute som inte nämndes i detta inlägg, ni vet vilka ni är och ni förtjänar alla en massa kärlek!
Joolz
Jag är så trött, så trött, så trött. Trött på saker, trött på människor. Jag är trött på mörkret, trött på att vara student, trött på att aldrig ha några pengar. Jag är trött på folk som tror att någon annan alltid ska ordna och fixa och aldrig tar tag i något själva. Jag är trött på att upptäcka att jag missbedömt viktiga personer i min omgivning. Jag är trött på Malmö Högskola och på Lunds Universitet. Jag är trött på Rapsvägen 97 men egentligen inte på Skåne. Jag är trött på att bli tagen för givet och jag är trött på försenade tåg. Jag är trött på tidiga mornar och jag är trött på fördomar. Jag är trött på folk som inte vågar uttrycka/visa sina känslor, både glada och ledsna. Jag är trött på folk som gör en höna av en fjäder och jag är trött på folk som lägger sig i saker som de inte har med att göra och som de inte har rätt att ifrågasätta. Jag är trött på att bo 30 mil från mamma och jag är trött på att bo i lägenhet.
Usch, det där lät ju jättepessimistiskt! Egentligen är jag för tillfället väldigt glad och optimistisk: opponeringen gick bra och med några små ändringar så kommer vårt examensarbete snart att publiceras på internet. Jag fick VG på tentan som jag gjorde för tredje gången och jag är endast 7,5 poäng från en lärarexamen. Den andra februari ger jag mig ut på äventyr och när jag kommer hem därifrån väntar Den Stora Dagen. Efter 4,5 års slit kan jag äntligen göra något annat än att plugga och det är så SKÖNT och jag är så GLAD (ännu gladare hade jag i och för sig varit om den där 7,5 poängs-uppsatsen i tyska också hade varit klar så att publiceringen av examensarbetet faktiskt innebar examen). Min kära sambo och jag har det hur bra som helst tillsammans och den här hösten har varit alldels underbar; vi har båda jobbat dagtid och har kunnat ha ett "normalt" familjeliv, med middag tillsammans på kvällarna och vår nya rutin som innebär simning varje torsdag. Livet leker egentligen just nu och snart är det jul, yeah! Men jag antar att männsikan är skapad för att klaga (varför gör vi annars det hela tiden, trots att vi har det löjligt bra?!), därav den ovan pessimistiska texten.
Nu till framtiden. Jag vill ha mer av: Underbara männsikor som alltid finns där när man behöver dem och som inte tvekar att säga rakt ut: Julia, jag älskar dig (Alex, jag älskar dig för att du är så underbar, vacker, rolig, för att du ALLTID finns där och ställer upp, för att du aldrig dömer och för att du vågar yttra dina känslor och visa din uppskattning. Jag vet att jag ibland är dålig på att ta emot din kärlek och blir generad när du är så rättfram, men ohh vad härligt det känns i hjärtat!) Jag vill ha mer av blixtförälskelser som mynnar ut i stark vänskap (Annie, vi har bara känt varann i knappt två år, men jag känner att jag alltid vill ha kvar dig i mitt liv, du är underbar!) Jag vill ha mer kärlek, mindre hat (Mattias, du är mitt allt och jag älskar dig så otroligt mycket). Jag vill ha mer bebis-gos (Nellie, min lilla ögonsten, jag kan inte få nog av kramar, pussar och kel. Du blir stor alldeles för snabbt!) Jag vill ha mer av ljus, sol och värme men även av snö. Jag vill ha mer livsnjutar-moments (Tack Hanna för att du inte bangar trerätters och vin på restaurang, vattenpipa och Winnerbäck eller rosa drinkar, allt som gör livet lite mer njutbart, just där och då och skit samma om vi spenderar våra sista slantar!). Jag vill ha mer avslappning och mindre stress (det är inte så långt kvar till pension ändå..) och jag vill se mer av att folk fokuserar på vad som är viktigt här i livet och bryr sig mindre om små skitsaker.
Kärlek också till alla ni viktiga personer där ute som inte nämndes i detta inlägg, ni vet vilka ni är och ni förtjänar alla en massa kärlek!
Joolz
Jippie!
I dag testade jag ett par jeans som jag inte har använt på hela hösten - för att de har känts för tajta, trånga och obekväma. Nu sitter de hur fint som helst i midjan =) Efter TVÅ VECKORS GI-diet. Jag ser ljuset i tunneln! Den här veckan har jag dessutom fuskat en hel del. Glass till efterrätt hos Sara i måndags, bröd till lunchen i går, en massa vin igår för att fira att opponeringen gick bra och sen pepparkakor, julgodis och glögg hemma hos Annie i går kväll. Men det visar sig att om man till största delen undviker livsmedel med mycket kolhydrater så verkar man kunna lyckas ändå! Yeah!
Kärlek!
Kärlek!
GI-metoden, fas 1
Löjligt, kanske ni tycker nu. Metoder hit och dit, det funkar ju aldrig! Det enda som funkar det är att förbruka mer kalorier än man får i sig, motionera mera, skära ner på portionerna, sluta äta kakor och godis och minska på alkoholen. MEN HALLÅ, det har jag gjort, hela förbannade hösten, men det händer ju ingenting och då blir jag gaaaaaalen! När en gottegris som jag faktiskt lyckas minimera godisätandet till en dag i veckan, skippar allt vad fika heter, går ut och promenerar 60 minuter varje morgon, går och simmar varje vecka, nästan inte dricker någon alkohol och minskar ner på portionerna så förväntar jag mig resultat. Annars kan jag ju lika bra fortsätta skåpäta kakor och godis och ligga i soffan och jäsa. Om det ändå inte gör någon skillnad, menar jag.
Nähä, tänkte jag, här måste vi testa något nytt! Jag har fått för mig att det är kolhydraterna som är boven i dramat och misstänker även att jag har dålig insulinkänslighet, vilket i så fall gör att min kropp måste producera mer insulin för att hålla blodsockret i schack, vilket i sin tur leder till viktökning/utebliven viktminskning, eftersom insulin är ett fettbildande hormon. Det finns ju ett antal studier som pekar på att det mest hälsosamma är att äta ganska mycket fett, i form av fleromättade fetter från olja, nötter, avokado, frön pch oliver, mycket proteiner från bönor, mjölk, ost (kött och fisk, om man nu föredrar att äta likdelar), frön och ägg och en del kolhydrater som tar lång tid på sig att brytas ner i magsäcken (kolhydrater med lågt GI). Så jag tänkte att fasen, nu vill jag ha resultat, så varför inte testa!?
Jag satte tänderna i Ola Lauritzsons bok GI i praktiken och gav det en chans. Så nu befinner jag mig i fas 1, som är som en slags rivstart, som ger snabb viktminskning för att hålla motivationen uppe. Sen måste det sägas att GI-metoden egentligen inte är någon metod, utan en livsstil som man borde leva efter året runt, livet ut. Seciellt bra är den för diabetiker och för att förebygga diabetes och andra hjärt/kärlsjukdomar. Nåväl. Fas ett innebär att man under cirka två veckors tid försätter sin kropp i s.k. ketos. Man äter under den här tiden minimalt med kolhydrater för att låta kroppen använda/förbänna fettet som redan finns i kroppen som energi. Viktigt att komma ihåg är dock att man inte ska vara i fas 1 alltför länge, eftersom kolhydrater (med lågt GI) är viktigt för kroppen, speciellt hjärnan.
Den gågna veckan har jag alltså knappt ätit någon pasta, potatis, ris, bröd, kakor, snacks eller godis. Förutom att jag fuskat ett par gånger då nöden inte har någon lag. T.ex när man som assistent är med på ett 70-årskalas så känns det inte som om det passar sig att tacka nej till prinsesstårtan för att man går på GI-diet. Det är också väldigt svårt att äta ute utan att få i sig kolhydrater, men fullkornspasta var väl ändå ok, tyckte jag i går när vi skulle äta något mellan karusellerna på Tivoli. Jag kan säga att jag inte har saknat kolhydraterna lika mycket som jag trodde att jag skulle göra! Aubergine är min nya grej, så den har fått ersätta både pasta och potatis! Det positiva är att man under fas 1 får äta obegränsat med (nyttigt) fett, grönsaker och protein, så man behöver aldrig vara hungrig.
Resultatet? När jag vägde mig i fredags hade jag gått ner 1,6 kg den första veckan! Det ger mig motivation till att fortsätta leva sunt och envist promenera de där 60 minuterna före frukost varenda morgon. Nu är det ju i och för sig snart jul, och det brukar ju inte precis innebära att man går ner i vikt, men jag tror att min vegetariska mat är betydligt bättre än allt mättat fett man får i sig av alla korvar, köttbullar, sylta osv. Den största boven i julmaten är nog godiset och chokladen, annars är nog min vegetariska julmat ganska GI-vänlig. Jag tror att jag går in i fas 2 sen efter jul, då det gäller att långsamt återinföra kolhydrater med lågt GI i kosten, samtidigt som man minskar på fettintaget och börjar träna mer intensivt (under fas ett ska man endast träna lågintensivt, eftersom kroppen kräver kolhydrater för att orka träna hårt).
Jag inser att man inte kan följa en sån här diet till punkt och pricka hela tiden, särskilt inte under högtider och när man är bortbjuden/ska gå ut och äta. Men om det här funkar för mig så känns det helt klart värt att ha detta som en grund i min livsstil och jag tror att jag kan avstå vitt bröd, potatismos, snabbmakaroner, kakor, godis och pommes - i alla fall för det mesta. Sen kan man ju då och då bli otroligt sugen på något speciellt, och då ska man ju så klart unna sig det, för att förbjuda sig allt man tycker är gott kan aldrig ge något bra resultat. Som i går så satt det en kille på tåget och åt en snickers och jag kände hur jag nästan dreglade och VILLE HA! Men nej, inte under fas 1. Kanske under fas 2 att jag unnar mig en snickers. Den har faktiskt (med hälp av jordnötterna) ett riktigt lågt GI, även om det kanske med tanke på socker och fettinnehållet inte kan klassas som hälsokost. Ja, nu återstår det att se om jag kommer att hitta brudformen tills i maj. To be continued in this blog, så att säga.
Lev väl och glöm inte att jag älskar er där ute, vänner och familj!
Joolz
Nähä, tänkte jag, här måste vi testa något nytt! Jag har fått för mig att det är kolhydraterna som är boven i dramat och misstänker även att jag har dålig insulinkänslighet, vilket i så fall gör att min kropp måste producera mer insulin för att hålla blodsockret i schack, vilket i sin tur leder till viktökning/utebliven viktminskning, eftersom insulin är ett fettbildande hormon. Det finns ju ett antal studier som pekar på att det mest hälsosamma är att äta ganska mycket fett, i form av fleromättade fetter från olja, nötter, avokado, frön pch oliver, mycket proteiner från bönor, mjölk, ost (kött och fisk, om man nu föredrar att äta likdelar), frön och ägg och en del kolhydrater som tar lång tid på sig att brytas ner i magsäcken (kolhydrater med lågt GI). Så jag tänkte att fasen, nu vill jag ha resultat, så varför inte testa!?
Jag satte tänderna i Ola Lauritzsons bok GI i praktiken och gav det en chans. Så nu befinner jag mig i fas 1, som är som en slags rivstart, som ger snabb viktminskning för att hålla motivationen uppe. Sen måste det sägas att GI-metoden egentligen inte är någon metod, utan en livsstil som man borde leva efter året runt, livet ut. Seciellt bra är den för diabetiker och för att förebygga diabetes och andra hjärt/kärlsjukdomar. Nåväl. Fas ett innebär att man under cirka två veckors tid försätter sin kropp i s.k. ketos. Man äter under den här tiden minimalt med kolhydrater för att låta kroppen använda/förbänna fettet som redan finns i kroppen som energi. Viktigt att komma ihåg är dock att man inte ska vara i fas 1 alltför länge, eftersom kolhydrater (med lågt GI) är viktigt för kroppen, speciellt hjärnan.
Den gågna veckan har jag alltså knappt ätit någon pasta, potatis, ris, bröd, kakor, snacks eller godis. Förutom att jag fuskat ett par gånger då nöden inte har någon lag. T.ex när man som assistent är med på ett 70-årskalas så känns det inte som om det passar sig att tacka nej till prinsesstårtan för att man går på GI-diet. Det är också väldigt svårt att äta ute utan att få i sig kolhydrater, men fullkornspasta var väl ändå ok, tyckte jag i går när vi skulle äta något mellan karusellerna på Tivoli. Jag kan säga att jag inte har saknat kolhydraterna lika mycket som jag trodde att jag skulle göra! Aubergine är min nya grej, så den har fått ersätta både pasta och potatis! Det positiva är att man under fas 1 får äta obegränsat med (nyttigt) fett, grönsaker och protein, så man behöver aldrig vara hungrig.
Resultatet? När jag vägde mig i fredags hade jag gått ner 1,6 kg den första veckan! Det ger mig motivation till att fortsätta leva sunt och envist promenera de där 60 minuterna före frukost varenda morgon. Nu är det ju i och för sig snart jul, och det brukar ju inte precis innebära att man går ner i vikt, men jag tror att min vegetariska mat är betydligt bättre än allt mättat fett man får i sig av alla korvar, köttbullar, sylta osv. Den största boven i julmaten är nog godiset och chokladen, annars är nog min vegetariska julmat ganska GI-vänlig. Jag tror att jag går in i fas 2 sen efter jul, då det gäller att långsamt återinföra kolhydrater med lågt GI i kosten, samtidigt som man minskar på fettintaget och börjar träna mer intensivt (under fas ett ska man endast träna lågintensivt, eftersom kroppen kräver kolhydrater för att orka träna hårt).
Jag inser att man inte kan följa en sån här diet till punkt och pricka hela tiden, särskilt inte under högtider och när man är bortbjuden/ska gå ut och äta. Men om det här funkar för mig så känns det helt klart värt att ha detta som en grund i min livsstil och jag tror att jag kan avstå vitt bröd, potatismos, snabbmakaroner, kakor, godis och pommes - i alla fall för det mesta. Sen kan man ju då och då bli otroligt sugen på något speciellt, och då ska man ju så klart unna sig det, för att förbjuda sig allt man tycker är gott kan aldrig ge något bra resultat. Som i går så satt det en kille på tåget och åt en snickers och jag kände hur jag nästan dreglade och VILLE HA! Men nej, inte under fas 1. Kanske under fas 2 att jag unnar mig en snickers. Den har faktiskt (med hälp av jordnötterna) ett riktigt lågt GI, även om det kanske med tanke på socker och fettinnehållet inte kan klassas som hälsokost. Ja, nu återstår det att se om jag kommer att hitta brudformen tills i maj. To be continued in this blog, så att säga.
Lev väl och glöm inte att jag älskar er där ute, vänner och familj!
Joolz
Ut med det gamla...
Den här hösten har präglats av att saker liksom bara ... tar slut ... Först var det praktiken. Jag återvände i höstas för sista gången till Vipan som lärarstuderande och gjorde mina sista fyra veckor verksamhetsförlagd tid. Bara ett par veckor efter det var jag dock tillbaka på skolan i form av lärarvikarie och jag kan nu stolt meddela att jag har fått min allra första lärarlön, på cirka 1800:-. Det ni! Samtidigt som det känns alldeles underbart att snart vara färdig lärare så kommer jag att sakna skolan och eleverna, men framför allt mina helt underbara handledare! Utan dem hade jag inte varit den lärare jag är i dag och med deras hjälp har jag börjat tro mer på mig själv och att jag har myket att ge. Sista dagen jag var på Vipan fick jag en jättefin present (handbok i engelska) och en massa fina ord. Jag hade till och med en tår i ögonvån ...
Sen är det jobbet. Jag har jobbat som personlig assistent i två och ett halvt år och nu har jag bara två dagar kvar att jobba där. Det känns alldeles jättevemodigt .... Även om jag inte har jobbat så himla många timmar i månaden så har det ändå varit ett trivsamt återkommande moment i mitt annars ganska rutinlösa studentliv. Nu måste jag ta farväl för att inte veta säkert om vi någonsin kommer att ses igen ... Även detta känns både bra och dåligt. Bra på det viset att anledningen till att jag slutar är att jag ska ut i världen och göra annat skoj, men tråkigt eftersom att jag har trivts så bra ...
Och så är det studentlivet. Jag har pluggat ända sedan jag var sju år gammal och började skolan. Plugg, plugg, plugg. Läsa, skriva, uppsats, tenta, PRESTATIONSÅNGEST. Efter examensarbetet är det bara några futtiga poäng kvar, sen är det slut med pluggandet. Just nu kan jag inte få nog av det fort nog, men visst kommer jag att sakna vissa aspekter av studentlivet. Flexibiliteten, till exempel. Att kunna ta en långhelg och sen ta igen plugget när det passar mig. Att inte börja förrän framåt 9-10 på förmiddagen är najs, framför allt för att man då hinner ta en timmes power-walk innan det är dags att infinna sig på högskolan. Att hela tiden läsa facklitteratur och skriva uppsatser är väldigt utvecklande, och jag tror inte att man kan få detsamma av ett jobb.. Även om jag är ofantligt trött på plugget just nu, så är jag helt övertygad om att jag kommer att vilja plugga igen. Men jag får betala av lite på studielånet först. Sen finns det ju fortbildningar att gå. Man kan ju bli specialpedagog, till exempel. Eller genuspedagog =)
Sen återstår det att se om tien på Rapsvägen också går mot sitt slut. Jag börjar känna allt starkare att jag längtar efter en annan sorts boende, men det får ge sig med vad framtiden har att erbjuda mig i form av jobb och beroende på hur övertalningsbar min blivande make är ;-) Vi får se om vi blir kvar i Skåne eller bosätter oss någon annan stans lite längre norrut i vårt avlånga land.
Och sen finns det ju ett antal saker som jag hoppas INTE kommer att ta slut i och med examen. Alla fina vänskaper som har utvecklats under dessa år hoppas jag kommer att finnas kvar livet ut. Jag hoppas att jag kommer att fortsätta att vara samma glada, energiska Julia som trivs med livet även när jag ska palla 40-timmars arbetsveckor.
Att någonting tar slut innebär ju att något annat tar vid - eller hur? Äventyret som kallas LIVET: Here I come!
Joolz
.................................................................................................................................................................................................
För en stund sen sa de på Christer i P3 att det är mer sannolikt att barn med hög intelligenskvot blir vegetarianer som vuxna än barn med lägre intelligenskvot. Jag säger då det. Jag var nog ett smart barn - och är numera en smart vuxen ;-)
Sen är det jobbet. Jag har jobbat som personlig assistent i två och ett halvt år och nu har jag bara två dagar kvar att jobba där. Det känns alldeles jättevemodigt .... Även om jag inte har jobbat så himla många timmar i månaden så har det ändå varit ett trivsamt återkommande moment i mitt annars ganska rutinlösa studentliv. Nu måste jag ta farväl för att inte veta säkert om vi någonsin kommer att ses igen ... Även detta känns både bra och dåligt. Bra på det viset att anledningen till att jag slutar är att jag ska ut i världen och göra annat skoj, men tråkigt eftersom att jag har trivts så bra ...
Och så är det studentlivet. Jag har pluggat ända sedan jag var sju år gammal och började skolan. Plugg, plugg, plugg. Läsa, skriva, uppsats, tenta, PRESTATIONSÅNGEST. Efter examensarbetet är det bara några futtiga poäng kvar, sen är det slut med pluggandet. Just nu kan jag inte få nog av det fort nog, men visst kommer jag att sakna vissa aspekter av studentlivet. Flexibiliteten, till exempel. Att kunna ta en långhelg och sen ta igen plugget när det passar mig. Att inte börja förrän framåt 9-10 på förmiddagen är najs, framför allt för att man då hinner ta en timmes power-walk innan det är dags att infinna sig på högskolan. Att hela tiden läsa facklitteratur och skriva uppsatser är väldigt utvecklande, och jag tror inte att man kan få detsamma av ett jobb.. Även om jag är ofantligt trött på plugget just nu, så är jag helt övertygad om att jag kommer att vilja plugga igen. Men jag får betala av lite på studielånet först. Sen finns det ju fortbildningar att gå. Man kan ju bli specialpedagog, till exempel. Eller genuspedagog =)
Sen återstår det att se om tien på Rapsvägen också går mot sitt slut. Jag börjar känna allt starkare att jag längtar efter en annan sorts boende, men det får ge sig med vad framtiden har att erbjuda mig i form av jobb och beroende på hur övertalningsbar min blivande make är ;-) Vi får se om vi blir kvar i Skåne eller bosätter oss någon annan stans lite längre norrut i vårt avlånga land.
Och sen finns det ju ett antal saker som jag hoppas INTE kommer att ta slut i och med examen. Alla fina vänskaper som har utvecklats under dessa år hoppas jag kommer att finnas kvar livet ut. Jag hoppas att jag kommer att fortsätta att vara samma glada, energiska Julia som trivs med livet även när jag ska palla 40-timmars arbetsveckor.
Att någonting tar slut innebär ju att något annat tar vid - eller hur? Äventyret som kallas LIVET: Here I come!
Joolz
.................................................................................................................................................................................................
För en stund sen sa de på Christer i P3 att det är mer sannolikt att barn med hög intelligenskvot blir vegetarianer som vuxna än barn med lägre intelligenskvot. Jag säger då det. Jag var nog ett smart barn - och är numera en smart vuxen ;-)