Joolz

Det märks att det lider mot jul. Jag känner att jag är i behov av en paus. Det har bara varit så mycket den här hösten att jag skulle behöva en låååååååååång semester. Men det finns det ju tyvärr inte tid (eller ekonomi) till, tyvärr. Men det känns bra nog att julen står för dörren och i och med den en massa kvalitetstid tillsammans med de närmsta *längtar*

Jag är så trött, så trött, så trött. Trött på saker, trött på människor. Jag är trött på mörkret, trött på att vara student, trött på att aldrig ha några pengar. Jag är trött på folk som tror att någon annan alltid ska ordna och fixa och aldrig tar tag i något själva. Jag är trött på att upptäcka att jag missbedömt viktiga personer i min omgivning. Jag är trött på Malmö Högskola och på Lunds Universitet. Jag är trött på Rapsvägen 97 men egentligen inte på Skåne. Jag är trött på att bli tagen för givet och jag är trött på försenade tåg. Jag är trött på tidiga mornar och jag är trött på fördomar. Jag är trött på folk som inte vågar uttrycka/visa sina känslor, både glada och ledsna. Jag är trött på folk som gör en höna av en fjäder och jag är trött på folk som lägger sig i saker som de inte har med att göra och som de inte har rätt att ifrågasätta. Jag är trött på att bo 30 mil från mamma och jag är trött på att bo i lägenhet.

Usch, det där lät ju jättepessimistiskt! Egentligen är jag för tillfället väldigt glad och optimistisk: opponeringen gick bra och med några små ändringar så kommer vårt examensarbete snart att publiceras på internet. Jag fick VG på tentan som jag gjorde för tredje gången och jag är endast 7,5 poäng från en lärarexamen. Den andra februari ger jag mig ut på äventyr och när jag kommer hem därifrån väntar Den Stora Dagen. Efter 4,5 års slit kan jag äntligen göra något annat än att plugga och det är så SKÖNT och jag är så GLAD (ännu gladare hade jag i och för sig varit om den där 7,5 poängs-uppsatsen i tyska också hade varit klar så att publiceringen av examensarbetet faktiskt innebar examen). Min kära sambo och jag har det hur bra som helst tillsammans och den här hösten har varit alldels underbar; vi har båda jobbat dagtid och har kunnat ha ett "normalt" familjeliv, med middag tillsammans på kvällarna och vår nya rutin som innebär simning varje torsdag. Livet leker egentligen just nu och snart är det jul, yeah! Men jag antar att männsikan är skapad för att klaga (varför gör vi annars det hela tiden, trots att vi har det löjligt bra?!), därav den ovan pessimistiska texten.

Nu till framtiden. Jag vill ha mer av: Underbara männsikor som alltid finns där när man behöver dem och som inte tvekar att säga rakt ut: Julia, jag älskar dig (Alex, jag älskar dig för att du är så underbar, vacker, rolig, för att du ALLTID finns där och ställer upp, för att du aldrig dömer och för att du vågar yttra dina känslor och visa din uppskattning. Jag vet att jag ibland är dålig på att ta emot din kärlek och blir generad när du är så rättfram, men ohh vad härligt det känns i hjärtat!) Jag vill ha mer av blixtförälskelser som mynnar ut i stark vänskap (Annie, vi har bara känt varann i knappt två år, men jag känner att jag alltid vill ha kvar dig i mitt liv, du är underbar!) Jag vill ha mer kärlek, mindre hat (Mattias, du är mitt allt och jag älskar dig så otroligt mycket). Jag vill ha mer bebis-gos (Nellie, min lilla ögonsten, jag kan inte få nog av kramar, pussar och kel. Du blir stor alldeles för snabbt!) Jag vill ha mer av ljus, sol och värme men även av snö. Jag vill ha mer livsnjutar-moments (Tack Hanna för att du inte bangar trerätters och vin på restaurang, vattenpipa och Winnerbäck eller rosa drinkar, allt som gör livet lite mer njutbart, just där och då och skit samma om vi spenderar våra sista slantar!). Jag vill ha mer avslappning och mindre stress (det är inte så långt kvar till pension ändå..) och jag vill se mer av att folk fokuserar på vad som är viktigt här i livet och bryr sig mindre om små skitsaker.

Kärlek också till alla ni viktiga personer där ute som inte nämndes i detta inlägg, ni vet vilka ni är och ni förtjänar alla en massa kärlek!

Joolz