Observationer av den engelska kulturen
När man bor i ett annat land under några månader i sträck, så finns det ganska mycket saker man lägger märke till som är annorlunda mot hemma. Här kommer mina personliga observationer av den engelska kulturen!
Vattenkranarna: Ja, som ni säkert har hört talas om så har man i det här landet en kran för varmt vatten och en för kallt, ingen blandare. Det innebär att man antingen förfryser händerna eller bränner ihjäl dem. Min fråga är VARFÖR!?
Dörrhandtag: Existerar inte. Detta är något som min älskade fästman har enormt svårt att acceptera. Inte ens på splitter nya hus har man handtag på dörrarna. Man har bara ett nyckelhål och en liten metallbit att hålla i för att öppna och stänga dörren.
Sorry, please, excuse me, thank you, sorry, sorry, sorry: Alla engelsmän är väldigt noga med att vara extremt artiga. P-ordet är väldigt viktigt att komma ihåg! Säger du inte ”please” när du ska, så är du mycket oförskämd. Folk säger sorry HELA tiden, för minsta lilla. Detta tror jag är något som jag kommer att fortsätta med hemma i Sverige, säga ursäkta hela tiden, när man råkar stöta till någon, och även när man själv inte ens har gjort något så säger man ofta ”sorry”. Detta fenomen har verkligen bitit sig fast i mig. Min analys av detta fenomen är dock att man i det här landet överanvänder ”sorry”, så att det i slutändan bara är något man säger, och inte menar.
Att jobba som lärare i England: Som lärare i England kan du glömma all den frihet du har som lärare i Sverige. Skolverket gör regelbundna inspektioner, du måste skriva ner och redovisa alla dina lektionsplaneringar och kunna stå till svars för vad som var lektionens ”learning objectives”. Detta är väl egentligen inte så negativt, ibland kan jag snarare tycka att lärare i Sverige kan ha lite för mycket frihet. Det tråkiga i England är att du inte kan välja själv vad du ska undervisa, allt finns exakt nedskrivet i förväg, som du som lärare måste följa. Främsta orsaken till att jag personligen aldrig skulle vilja jobba som lärare här i England är nog ändå att du som lärare kan hållas personligt ansvarig för saker som sker under dina lektioner. Ett exempel: Du vill ta din klass till parken och ha utomhusaktiviteter. Innan du kan genomföra det så måste du göra en riskbedömning och kolla upp vad det finns för risker med att ta din klass till parken. Om riskerna överstiger fördelarna med att ta klassen till parken så blir det inget parkbesök. Du måste dessutom ha alla föräldrars underskrift på att det är okej att du tar med deras barn utanför skolan. Skulle det hända någonting under parkbesöket så är det du personligen som blir ansvarig, och riskerar att bli stämd. Därför lämnar många klasser aldrig skolans område.
Föräldrar och barn: Ibland undrar jag om engelsmännen ens tycker om sina barn? Varje gång man är ute på stan ser och hör man föräldrar som skriker och svär åt sina barn. Det är sällan jag hör föräldrar berömma eller uppmuntra sina barn. Många gravida kvinnor och småbarnsföräldrar röker runt sina barn, och en del sitter till och med och dricker öl i parken medan deras barn leker.
Matkulturen: Obefintlig. Men det är väl också en kultur, förstås. Nej, till England åker man inte för maten. Chips (pommes frites) serveras till i princip allt, och det är mycket burgare och konstiga korvar som står på pubarnas menyer. Annars kan vi fresta med cottage pie, som jag själv inte har testat, men många säger att det är gott. Överlag så är maten här väldigt onyttig och smaklös. Till lunch äter man gärna en smörgås med majonnäs-fyllning och en påse chips på det. Det är svårt att vara nyttig här, också i affären är det mycket färdiglagad, ohälsosam mat som säljs. Inte så konstigt att engelsmännen inte är så långt efter USA när det gäller fetma-problem. Man kör stenhårt med kampanjer här för att äta ”five a day” med frukt och grönt.
Vänstertrafik: Ja, det är väl allmänt känt att man i det här landet kör bil på ”fel” sida av vägen. Jag har bara nästan blivit överkörd ett par gånger, och har nu nästintill vant mig vid vänstertrafiken. Det kommer att bli förvirrande med ”normal” högertrafik sen när jag kommer hem igen..
Skoluniform: Ja, den existerar fortfarande i engelska skolor. I privatskolor är det riktig uniform som gäller, med skjorta, slips, kavaj, finbyxor och finskor för killarna och vadlånga (ibland knälånga) kjolar, blus, ibland slips, kavaj och finskor för tjejerna. I de statliga skolorna däremot kan det vara mer liberalt. Kanske har man en college-tröja med skolans logo på, och en viss färg att ha på byxor eller kjol. Vissa statliga skolor har dock mer strikta uniformer, men de är nästan alltid mer avslappnade och praktiska än privatskolornas. Faktum är att skolorna inte kan tvinga eleverna att använda skoluniform, men alla skolor uppmuntrar det starkt, i allmänhet så vill man att barnen använder det. Själv tycker jag att det känns konstigt med uniform och hade aldrig själv velat ha det, men vi vet ju att man är konservativa i det här landet, så det kommer nog att finnas kvar et bra tag till..
Engelsmännen: En stor besvikelse, måste jag säga. Jag intalar mig att det är för att jag är i London, och tänker att stockholmare inte är representativa för hur en ”genomsnittlig” svensk är. Jag trodde att engelsmännen skulle vara väldigt öppna, välkomnande och hjälpsamma, men tji fick jag! Efter ett halvår här så har jag EN engelsk vän, och några stycken som jag kan kalla bekanta. I skolan så kollade klasskompisarna på oss på avstånd, men kom inte direkt fram och presenterade sig eller undrade om man ville hitta på något en kväll eller behövde hjälp med något. Och så har vi svenskar rykte om oss att vara tysta och reserverade! Pah! Men jag erkänner att det var helt annorlunda när man var i Skottland och på Irland, där är folk mycket mer öppna och tillmötesgående. Nej, de engelsmän vi har träffat får inga pluspoäng när det gäller att vara öppna, trevliga, tillmötesgående och hjälpsamma.
Visste du att: i USA är man för pryd för att säga ”toilet”. Man säger antingen ”bathroom”, eller ännu vanligare, ”restroom”. Säger man ”toilet” är man ohövlig, det är alldeles för tydligt vad man ska göra.
Vita, sladdriga gardiner: I vart och vartannat engelskt fönster hänger det vita, sladdriga gardiner på insidan. De är ofta fult upphängda och gjorda av syntetmaterial som praktiskt taget drar till sig damm. Man kan fråga sig varför!? Ja, jag undrar också. En anledning kan vara att man har dem mellan sina fönster för att isolera. En annan anledning kan vara att de vill undvika insyn i sina bostäder. Ytterligare en anledning, som jag ser som minimal, skulle vara att de faktiskt tycker att det är snyggt. Man ska väl helt enkelt inte förstå sig på allt här i världen..
Postkontorets kö: Detta är troligen något som gäller mer för Woolwich än för hela England som land eller ens London som stad. De första dagarna här stannade jag liksom upp och förundrades över hur det kunde slingra sig en så sjukt lång kö utmed utsidan av postkontorets byggnad. Jag har aldrig sett något liknande innan. Och varje dag är det samma sak. Värst är det på morgonen, precis innan öppning, men även under dagen är kön ofattbart lång. Varför? Troligen för att många arbetslösa får ut sin a-kassa där.
Fotboll: Att jag personligen inte är så speciellt intresserad av fotboll håller jag ganska tyst om när jag befinner mig mitt ibland tusentals fotbollsfantaster. I varje affär, såväl klädaffärer, supermarkets som presentaffärer finns det otaliga prylar i rött och vitt som säger ENGLAND. Här hejar man blint på sin hemnation, och man är inte rädd för att visa det. Jag måste säga att det var en ganska speciell stämning nere på den lokala puben när Arsenal spelade Champions League final. Till och med jag var inne i matchen och enjoyade denna fantastiska sport!
Heltäckningsmatta: Existerar fortfarande på väldigt många ställen i det här landet. Här på International House har de det dock inte, vilket jag personligen är väldigt tacksam för! På universitetet dock, där är det heltäckningsmatta som gäller för hela slanten, så även på många pubar och i de flesta hus och lägenheter. Det verkar dock som att i många nybyggda bostäder så väljer man nu bort heltäckningsmatta. Grattis England, ett framsteg mot ett civiliserat samhälle!
Engelska ungar: Man ska väl egentligen inte skylla på ungarna, utan på deras föräldrar. Många har nog fått lära sig att säga ”sorry” och ”please”, men det är ungefär allt också. Många ungar häromkring är fruktansvärt ouppfostrade, högljudda och visar ingen som helst respekt. Vi lärde oss snabbt att inte ta bussen till skolan precis runt klockan åtta, eftersom det var då alla primary och secondary school elever åkte till skolan. Min fråga är: hur ORKAR de sitta och gapa, skrika och svära så varje morgon? Jag känner mig som en pensionär, men klockan åtta på morgonen på bussen är det skönt att kunna ta det lite lugnt, men med ett gäng engelska skolungdomar på bussen kunde man lita på huvudvärk hela förmiddagen. Tyvärr kan jag erkänna att tjejerna många gånger är värre än killarna, i alla fall av vad jag har sett.
Några brittiska fraser: Cheers, mate! Oh, dear! You allright? Awesome!
Ketchup på pasta. Tabu! Förbjudet! Hemskt, usch och fy! Det är ganska intressant att man kan uppleva ett fenomen som att använda ketchup på pasta så olika! Bevisligen så är användandet av ketchup på pasta någonting som vi i Norden tycker är helt okej, gott och naturligt, medan det rentav äcklar våra portugisiska och amerikanska vänner. ”Bara riktigt fattiga människor skulle äta ketchup på pasta i USA, ja troligen bara hemlösa.” Engelsmän skulle heller aldrig hälla ketchup på sin pasta, bara så att ni vet!
Plåster: ”Och kom ihåg, om ett barn slår sig och börjar blöda i skolan så är det absolut FÖRBJUDET att sätta på barnet ett plåster!” Jag trodde att min haka praktiskt taget skulle nudda golvet när vår lärare i bild sa detta. Barnet kan ju faktiskt vara allergisk mot materialet som plåstret är gjort av. Får barnet då en reaktion så är du som vuxen personligt ansvarig och får ta konsekvenserna. Vad säger vi om detta? Så sjukt, så amerikaniserat, man kan stämma allt och alla för i princip vad som helst!
We do NOT joke about that in America!: Ibland får man passa sig för vad man säger. Något som kan uppfattas som ett lättsamt och roligt skämt för dig kan någon annan uppfatta som mycket olämpligt och rentav stötande. Därför kan det vara bra att lära känna personer från andra kulturer innan man utbrister något i stil med: ”Ah, Sarah, you’re going to Kevin’s house? Is it babymaking time? Hahahahaahaaa!” Sarah: ”We do NOT joke about things like that in America! Ok, sorry..
Hopfällbara cyklar/hjul på skor: London är en extremt crowded stad, och att ha med sig cykel på bussen är inte att tänka på. Så hur löser man det? Jo, genom en hopfällbar cykel så klart! De är riktigt coola och ser extremt praktiska ut. Man fäller på något sätt ner sadeln, viker ihop styret och fäller ihop hjulen så att du till slut bara har storleken av ett av cykelns hjul att bära på. Smart, engelsmän, ett noll till er! Något annat som verkar vara väldigt poppis bland barn och ungdomar här är en slags skor, som ser ut som helt vanliga skor, men som har något slags hjul under hälen så att man kan åka på dem. Jag vet inte riktigt exakt hur det fungerar, men livsfarligt verkar det, särskilt när de har dem på sig och glider omkring inne i shopping-centerna,
Wetherspoons: För att övergå till att rapportera om de mer positiva sakerna här i England, så tänkte jag kortfattat presentera pubkedjan Wetherspoons, som har varit vår lokala pub under de här månaderna i Woolwich. Det är inte en klassisk engelsk pub som Wetherspoons står för, där man tänker sig en liten, trång yta med mysig inredning och kanske lite irländsk musik i bakgrunden. Nej, Wetherspoons är känt för sina relativt låga priser. På Wetherspoons spelar man ingen musik, och man har inte satsat på mysfaktor. Dessa pubar är ofta ganska stora, med en massa bord och stolar utslängda där det får plats. Priserna är dock konkurrenskraftiga och maten är bättre än på många andra ställen. Tack Wetherspoons för alla pints, gin & tonics och saftiga biffar!
Primark: Jag kommer att sakna min favorit klädesaffär Primark! Här kan du i princip dela H&M:s priser med två och få ungefär samma plagg. På Primark kan man gå in med tio pund och komma ut med tre, fyra, fem schyssta plagg! Jag kommer att tycka att kläder är fruktansvärt dyrt när jag kommer hem till Sverige, och jag hoppas att det åtminstone till viss del ska kunna råda bot på mitt shopping-beroende.
Sainsbury´s: Vår bästa supermarket här i Woolwich. Ännu billigare varor kan man kanske hitta på Tesco eller Asda, men Sainsbury’s är helt okej. De allra flesta livsmedel är billigare här än hemma i Sverige, eventuellt med undantag från kött och mjölk.
Buy 1, get one free! Buy 4, save 1 pound! etc.: Alla supermarkets har alltid någon form av erbjudanden som dessa. Jag undrar om man själv egentligen tjänar något på det eller om det bara är kedjorna som går med ännu större vinst?
Kultur: Något som England faktiskt ska ha en eloge för att är att de har otroligt mycket kultur, och de satsar på den. Konst är väldigt stort här och i skolorna ses det även som mycket viktigt att barnen jobbar med bild och form. Skolorna här i London är mycket duktiga på att göra studiebesök på olika museer, vilket underlättas genom att många av museerna har fritt inträde. Om det är något vi borde ta efter från England så är det att sätta värde på kulturarvet!
Fråga nummer ett: Varför ser så många av medelålders engelsmännen så slitna ut?
Min egen analys: För att de röker och dricker så fruktansvärt mycket.
Fråga nummer två: Varför är var och varannan tonåring här i England gravid eller har barn?
Min egen analys: Vi har diskuterat detta fenomen mycket, både med varandra här och med en del engelsmän. Vi har kommit fram till att det nog finns flera svar. Svar nummer ett är att som ensamstående, ung mamma så får du hjälp med bostad och ekonomisk hjälp på sekunden, annars kan du få stå i bostadskö i flera år. Svar nummer två är att det är väldigt många tonåringar som hoppar av skolan, och hur betydelsefull är man som outbildad 14-15 åring? Ingen vill anställa dig, du är ingenting. Alltså blir du med barn, så blir du någon, du får en identitet; du blir mamma. Någon är beroende av dig, älskar dig villkorslöst och du har något att göra om dagarna. Ytterligare en fråga att ställa sig är kanske: Sexualkunskap!!!!???? Observera att detta bara är min personliga analys!
Fråga nummer tre: Hur kommer det sig att en hel del av medelålders engelsmännen är lite skabbiga och tandlösa?
Min egen analys: Efter att ha bott ett halvår i Woolwich har man verkligen fått se den fattiga och mindre glamorösa sidan av London. Fattigdom är mycket vanligare här än hemma, i alla fall som jag upplever det, och märks tydligt genom en sådan sak som att en del medelålders engelsmän inte har så många tänder kvar i munnen; de har helt enkelt inte råd med tandvård. Klasskillnader mellan rika och fattiga är ganska tydlig. Många skolor är privata, och det är bara dem med relativt gott om pengar som har råd att ha sina barn där.
Vattenkranarna: Ja, som ni säkert har hört talas om så har man i det här landet en kran för varmt vatten och en för kallt, ingen blandare. Det innebär att man antingen förfryser händerna eller bränner ihjäl dem. Min fråga är VARFÖR!?
Dörrhandtag: Existerar inte. Detta är något som min älskade fästman har enormt svårt att acceptera. Inte ens på splitter nya hus har man handtag på dörrarna. Man har bara ett nyckelhål och en liten metallbit att hålla i för att öppna och stänga dörren.
Sorry, please, excuse me, thank you, sorry, sorry, sorry: Alla engelsmän är väldigt noga med att vara extremt artiga. P-ordet är väldigt viktigt att komma ihåg! Säger du inte ”please” när du ska, så är du mycket oförskämd. Folk säger sorry HELA tiden, för minsta lilla. Detta tror jag är något som jag kommer att fortsätta med hemma i Sverige, säga ursäkta hela tiden, när man råkar stöta till någon, och även när man själv inte ens har gjort något så säger man ofta ”sorry”. Detta fenomen har verkligen bitit sig fast i mig. Min analys av detta fenomen är dock att man i det här landet överanvänder ”sorry”, så att det i slutändan bara är något man säger, och inte menar.
Att jobba som lärare i England: Som lärare i England kan du glömma all den frihet du har som lärare i Sverige. Skolverket gör regelbundna inspektioner, du måste skriva ner och redovisa alla dina lektionsplaneringar och kunna stå till svars för vad som var lektionens ”learning objectives”. Detta är väl egentligen inte så negativt, ibland kan jag snarare tycka att lärare i Sverige kan ha lite för mycket frihet. Det tråkiga i England är att du inte kan välja själv vad du ska undervisa, allt finns exakt nedskrivet i förväg, som du som lärare måste följa. Främsta orsaken till att jag personligen aldrig skulle vilja jobba som lärare här i England är nog ändå att du som lärare kan hållas personligt ansvarig för saker som sker under dina lektioner. Ett exempel: Du vill ta din klass till parken och ha utomhusaktiviteter. Innan du kan genomföra det så måste du göra en riskbedömning och kolla upp vad det finns för risker med att ta din klass till parken. Om riskerna överstiger fördelarna med att ta klassen till parken så blir det inget parkbesök. Du måste dessutom ha alla föräldrars underskrift på att det är okej att du tar med deras barn utanför skolan. Skulle det hända någonting under parkbesöket så är det du personligen som blir ansvarig, och riskerar att bli stämd. Därför lämnar många klasser aldrig skolans område.
Föräldrar och barn: Ibland undrar jag om engelsmännen ens tycker om sina barn? Varje gång man är ute på stan ser och hör man föräldrar som skriker och svär åt sina barn. Det är sällan jag hör föräldrar berömma eller uppmuntra sina barn. Många gravida kvinnor och småbarnsföräldrar röker runt sina barn, och en del sitter till och med och dricker öl i parken medan deras barn leker.
Matkulturen: Obefintlig. Men det är väl också en kultur, förstås. Nej, till England åker man inte för maten. Chips (pommes frites) serveras till i princip allt, och det är mycket burgare och konstiga korvar som står på pubarnas menyer. Annars kan vi fresta med cottage pie, som jag själv inte har testat, men många säger att det är gott. Överlag så är maten här väldigt onyttig och smaklös. Till lunch äter man gärna en smörgås med majonnäs-fyllning och en påse chips på det. Det är svårt att vara nyttig här, också i affären är det mycket färdiglagad, ohälsosam mat som säljs. Inte så konstigt att engelsmännen inte är så långt efter USA när det gäller fetma-problem. Man kör stenhårt med kampanjer här för att äta ”five a day” med frukt och grönt.
Vänstertrafik: Ja, det är väl allmänt känt att man i det här landet kör bil på ”fel” sida av vägen. Jag har bara nästan blivit överkörd ett par gånger, och har nu nästintill vant mig vid vänstertrafiken. Det kommer att bli förvirrande med ”normal” högertrafik sen när jag kommer hem igen..
Skoluniform: Ja, den existerar fortfarande i engelska skolor. I privatskolor är det riktig uniform som gäller, med skjorta, slips, kavaj, finbyxor och finskor för killarna och vadlånga (ibland knälånga) kjolar, blus, ibland slips, kavaj och finskor för tjejerna. I de statliga skolorna däremot kan det vara mer liberalt. Kanske har man en college-tröja med skolans logo på, och en viss färg att ha på byxor eller kjol. Vissa statliga skolor har dock mer strikta uniformer, men de är nästan alltid mer avslappnade och praktiska än privatskolornas. Faktum är att skolorna inte kan tvinga eleverna att använda skoluniform, men alla skolor uppmuntrar det starkt, i allmänhet så vill man att barnen använder det. Själv tycker jag att det känns konstigt med uniform och hade aldrig själv velat ha det, men vi vet ju att man är konservativa i det här landet, så det kommer nog att finnas kvar et bra tag till..
Engelsmännen: En stor besvikelse, måste jag säga. Jag intalar mig att det är för att jag är i London, och tänker att stockholmare inte är representativa för hur en ”genomsnittlig” svensk är. Jag trodde att engelsmännen skulle vara väldigt öppna, välkomnande och hjälpsamma, men tji fick jag! Efter ett halvår här så har jag EN engelsk vän, och några stycken som jag kan kalla bekanta. I skolan så kollade klasskompisarna på oss på avstånd, men kom inte direkt fram och presenterade sig eller undrade om man ville hitta på något en kväll eller behövde hjälp med något. Och så har vi svenskar rykte om oss att vara tysta och reserverade! Pah! Men jag erkänner att det var helt annorlunda när man var i Skottland och på Irland, där är folk mycket mer öppna och tillmötesgående. Nej, de engelsmän vi har träffat får inga pluspoäng när det gäller att vara öppna, trevliga, tillmötesgående och hjälpsamma.
Visste du att: i USA är man för pryd för att säga ”toilet”. Man säger antingen ”bathroom”, eller ännu vanligare, ”restroom”. Säger man ”toilet” är man ohövlig, det är alldeles för tydligt vad man ska göra.
Vita, sladdriga gardiner: I vart och vartannat engelskt fönster hänger det vita, sladdriga gardiner på insidan. De är ofta fult upphängda och gjorda av syntetmaterial som praktiskt taget drar till sig damm. Man kan fråga sig varför!? Ja, jag undrar också. En anledning kan vara att man har dem mellan sina fönster för att isolera. En annan anledning kan vara att de vill undvika insyn i sina bostäder. Ytterligare en anledning, som jag ser som minimal, skulle vara att de faktiskt tycker att det är snyggt. Man ska väl helt enkelt inte förstå sig på allt här i världen..
Postkontorets kö: Detta är troligen något som gäller mer för Woolwich än för hela England som land eller ens London som stad. De första dagarna här stannade jag liksom upp och förundrades över hur det kunde slingra sig en så sjukt lång kö utmed utsidan av postkontorets byggnad. Jag har aldrig sett något liknande innan. Och varje dag är det samma sak. Värst är det på morgonen, precis innan öppning, men även under dagen är kön ofattbart lång. Varför? Troligen för att många arbetslösa får ut sin a-kassa där.
Fotboll: Att jag personligen inte är så speciellt intresserad av fotboll håller jag ganska tyst om när jag befinner mig mitt ibland tusentals fotbollsfantaster. I varje affär, såväl klädaffärer, supermarkets som presentaffärer finns det otaliga prylar i rött och vitt som säger ENGLAND. Här hejar man blint på sin hemnation, och man är inte rädd för att visa det. Jag måste säga att det var en ganska speciell stämning nere på den lokala puben när Arsenal spelade Champions League final. Till och med jag var inne i matchen och enjoyade denna fantastiska sport!
Heltäckningsmatta: Existerar fortfarande på väldigt många ställen i det här landet. Här på International House har de det dock inte, vilket jag personligen är väldigt tacksam för! På universitetet dock, där är det heltäckningsmatta som gäller för hela slanten, så även på många pubar och i de flesta hus och lägenheter. Det verkar dock som att i många nybyggda bostäder så väljer man nu bort heltäckningsmatta. Grattis England, ett framsteg mot ett civiliserat samhälle!
Engelska ungar: Man ska väl egentligen inte skylla på ungarna, utan på deras föräldrar. Många har nog fått lära sig att säga ”sorry” och ”please”, men det är ungefär allt också. Många ungar häromkring är fruktansvärt ouppfostrade, högljudda och visar ingen som helst respekt. Vi lärde oss snabbt att inte ta bussen till skolan precis runt klockan åtta, eftersom det var då alla primary och secondary school elever åkte till skolan. Min fråga är: hur ORKAR de sitta och gapa, skrika och svära så varje morgon? Jag känner mig som en pensionär, men klockan åtta på morgonen på bussen är det skönt att kunna ta det lite lugnt, men med ett gäng engelska skolungdomar på bussen kunde man lita på huvudvärk hela förmiddagen. Tyvärr kan jag erkänna att tjejerna många gånger är värre än killarna, i alla fall av vad jag har sett.
Några brittiska fraser: Cheers, mate! Oh, dear! You allright? Awesome!
Ketchup på pasta. Tabu! Förbjudet! Hemskt, usch och fy! Det är ganska intressant att man kan uppleva ett fenomen som att använda ketchup på pasta så olika! Bevisligen så är användandet av ketchup på pasta någonting som vi i Norden tycker är helt okej, gott och naturligt, medan det rentav äcklar våra portugisiska och amerikanska vänner. ”Bara riktigt fattiga människor skulle äta ketchup på pasta i USA, ja troligen bara hemlösa.” Engelsmän skulle heller aldrig hälla ketchup på sin pasta, bara så att ni vet!
Plåster: ”Och kom ihåg, om ett barn slår sig och börjar blöda i skolan så är det absolut FÖRBJUDET att sätta på barnet ett plåster!” Jag trodde att min haka praktiskt taget skulle nudda golvet när vår lärare i bild sa detta. Barnet kan ju faktiskt vara allergisk mot materialet som plåstret är gjort av. Får barnet då en reaktion så är du som vuxen personligt ansvarig och får ta konsekvenserna. Vad säger vi om detta? Så sjukt, så amerikaniserat, man kan stämma allt och alla för i princip vad som helst!
We do NOT joke about that in America!: Ibland får man passa sig för vad man säger. Något som kan uppfattas som ett lättsamt och roligt skämt för dig kan någon annan uppfatta som mycket olämpligt och rentav stötande. Därför kan det vara bra att lära känna personer från andra kulturer innan man utbrister något i stil med: ”Ah, Sarah, you’re going to Kevin’s house? Is it babymaking time? Hahahahaahaaa!” Sarah: ”We do NOT joke about things like that in America! Ok, sorry..
Hopfällbara cyklar/hjul på skor: London är en extremt crowded stad, och att ha med sig cykel på bussen är inte att tänka på. Så hur löser man det? Jo, genom en hopfällbar cykel så klart! De är riktigt coola och ser extremt praktiska ut. Man fäller på något sätt ner sadeln, viker ihop styret och fäller ihop hjulen så att du till slut bara har storleken av ett av cykelns hjul att bära på. Smart, engelsmän, ett noll till er! Något annat som verkar vara väldigt poppis bland barn och ungdomar här är en slags skor, som ser ut som helt vanliga skor, men som har något slags hjul under hälen så att man kan åka på dem. Jag vet inte riktigt exakt hur det fungerar, men livsfarligt verkar det, särskilt när de har dem på sig och glider omkring inne i shopping-centerna,
Wetherspoons: För att övergå till att rapportera om de mer positiva sakerna här i England, så tänkte jag kortfattat presentera pubkedjan Wetherspoons, som har varit vår lokala pub under de här månaderna i Woolwich. Det är inte en klassisk engelsk pub som Wetherspoons står för, där man tänker sig en liten, trång yta med mysig inredning och kanske lite irländsk musik i bakgrunden. Nej, Wetherspoons är känt för sina relativt låga priser. På Wetherspoons spelar man ingen musik, och man har inte satsat på mysfaktor. Dessa pubar är ofta ganska stora, med en massa bord och stolar utslängda där det får plats. Priserna är dock konkurrenskraftiga och maten är bättre än på många andra ställen. Tack Wetherspoons för alla pints, gin & tonics och saftiga biffar!
Primark: Jag kommer att sakna min favorit klädesaffär Primark! Här kan du i princip dela H&M:s priser med två och få ungefär samma plagg. På Primark kan man gå in med tio pund och komma ut med tre, fyra, fem schyssta plagg! Jag kommer att tycka att kläder är fruktansvärt dyrt när jag kommer hem till Sverige, och jag hoppas att det åtminstone till viss del ska kunna råda bot på mitt shopping-beroende.
Sainsbury´s: Vår bästa supermarket här i Woolwich. Ännu billigare varor kan man kanske hitta på Tesco eller Asda, men Sainsbury’s är helt okej. De allra flesta livsmedel är billigare här än hemma i Sverige, eventuellt med undantag från kött och mjölk.
Buy 1, get one free! Buy 4, save 1 pound! etc.: Alla supermarkets har alltid någon form av erbjudanden som dessa. Jag undrar om man själv egentligen tjänar något på det eller om det bara är kedjorna som går med ännu större vinst?
Kultur: Något som England faktiskt ska ha en eloge för att är att de har otroligt mycket kultur, och de satsar på den. Konst är väldigt stort här och i skolorna ses det även som mycket viktigt att barnen jobbar med bild och form. Skolorna här i London är mycket duktiga på att göra studiebesök på olika museer, vilket underlättas genom att många av museerna har fritt inträde. Om det är något vi borde ta efter från England så är det att sätta värde på kulturarvet!
Fråga nummer ett: Varför ser så många av medelålders engelsmännen så slitna ut?
Min egen analys: För att de röker och dricker så fruktansvärt mycket.
Fråga nummer två: Varför är var och varannan tonåring här i England gravid eller har barn?
Min egen analys: Vi har diskuterat detta fenomen mycket, både med varandra här och med en del engelsmän. Vi har kommit fram till att det nog finns flera svar. Svar nummer ett är att som ensamstående, ung mamma så får du hjälp med bostad och ekonomisk hjälp på sekunden, annars kan du få stå i bostadskö i flera år. Svar nummer två är att det är väldigt många tonåringar som hoppar av skolan, och hur betydelsefull är man som outbildad 14-15 åring? Ingen vill anställa dig, du är ingenting. Alltså blir du med barn, så blir du någon, du får en identitet; du blir mamma. Någon är beroende av dig, älskar dig villkorslöst och du har något att göra om dagarna. Ytterligare en fråga att ställa sig är kanske: Sexualkunskap!!!!???? Observera att detta bara är min personliga analys!
Fråga nummer tre: Hur kommer det sig att en hel del av medelålders engelsmännen är lite skabbiga och tandlösa?
Min egen analys: Efter att ha bott ett halvår i Woolwich har man verkligen fått se den fattiga och mindre glamorösa sidan av London. Fattigdom är mycket vanligare här än hemma, i alla fall som jag upplever det, och märks tydligt genom en sådan sak som att en del medelålders engelsmän inte har så många tänder kvar i munnen; de har helt enkelt inte råd med tandvård. Klasskillnader mellan rika och fattiga är ganska tydlig. Många skolor är privata, och det är bara dem med relativt gott om pengar som har råd att ha sina barn där.
Hard Rock Hallelujah!
Vann rätt låt? Hell, yeah! Lordi är grymma, coola och de skakade om Eurovision Song Contest. Eftersom jag gärna lyssnar på rock/hårdrock så tycker jag även att låten är bra. ”Who dares wins, you will see the jokers that’ll be the new kings”. Lordi.
Det börjar bli allt ödsligare på International House nu. Båda våra norskor, Inger och Hallgjerd, har åkt härifrån. Nästa man att lämna stället är Alex, vilket hon gör i morgon. Det kommer att kännas så fruktansvärt tomt på hennes sida av vårt lilla dubbelrum och det känns förfärligt tungt att hon ska åka. Men vi försöker båda att vara optimistiska, vi kommer att ses igen vid terminsstart i höst och vi har en massa härliga minnen att dela, som ingen någonsin kommer att kunna ta ifrån oss. Alex är som en syster för mig nu. Förutom Mattias är det ingen annan som har levt så här nära mig en så här lång period. Jag tror att både jag och Alex är lite förundrade över hur bra det har gått att dela dessa 17,5 kvadratmeter. Vi kom nog ändå fram till två nyckelord; flexibilitet och acceptans. Jag kommer att sakna Alex så otroligt mycket, jag kommer att sakna vårt lilla slitna rum, jag kommer att sakna att ha mina grannar och bästa vänner i samma byggnad, jag kommer att sakna allt te-drickande, filmtittande och filosoferande. Jag kommer att sakna Alex röra på andra sidan rummet och jag kommer att sakna att tjata på henne att hon borde sova och äta bättre. Jag kommer att sakna att bara vara tysta tillsammans, sakna att göra sig i ordning tillsammans med ett glas billigt rödvin i högsta hugg. Jag kommer att sakna International House med alla dess nationaliteter, jag kommer att sakna fattiga Woolwich, som har varit mitt hem i nästan ett halvår nu. Jag kommer att sakna vår lokala pub och bartendrarna där. Jag kommer att sakna portugiserna otroligt mycket, deras livsglädje, deras vilja att göra andra glada, deras charmiga leenden. Jag kommer att sakna mig själv och den jag har varit här, för här har jag varit en nöjd och glad 21-åring som levt livet. Hemma kommer jag troligen att återgå till att vara bara Julia. Julia som alltid skyndar från ett ställe till nästa. Julia som aldrig kan säga nej eller acceptera ett misslyckande. Julia som aldrig är nöjd med sig själv och vill vara alla andra till lags. Julia som blir svart i själen om hösten och aldrig vill vakna mer. Gamla, vanliga Julia. Eller kanske inte? Kanske har den här upplevelsen lärt mig att vara Julia, på ett sätt som är hälsosamt? Kanske har jag lärt mig vad jag behöver för att vara glad och lycklig? Det låter på mig som att jag är helt olycklig och deprimerad hemma i Sverige, vilket i alla situationer absolut inte stämmer. Men ibland där hemma så önskar jag bara att jag hade varit någon annan, att jag hade kunnat få vara någon annanstans. Så har jag inte känt en enda gång här i England. Men å andra sidan så finns det så mycket hemma i Sverige som jag aldrig skulle kunna hitta här, och som jag inte skulle kunna leva utan. En fantastisk sambo som betyder allt för mig, vänner som jag hade gått genom eld och vatten för och en familj som är ovärderlig. Utan alla dessa människor hade livet ändå inte varit speciellt kul, och alla ni finns ju i Sverige. Min själ finns i Sverige. Jag känner mig just nu mer svensk än någonsin, och jag känner mig ändå optimistisk över att åka hem, trots att jag gärna hade stannat här ett tag till.
Värt att tilläggas till detta inlägg är att jag som bäst håller på att mentalt förbereda kvällens invasion. En moder, en broder och ett bihang som nästan är ingift i familjen (mammas kille) kommer hit senare idag. Fick just veta att deras flyg är minst 40 minuter sent, och det innebar att jag hade tid att skriva detta inlägg innan jag ska bege mig till Stansted Airport och hämta upp dem och eskortera dem till deras 5-stjärniga hotell (International House). Det ska bli fantastiskt trevligt att ha dem här i en vecka, få visa dem allt som har varit mitt hem det senaste halvåret, strosa runt i London och bara ha semester!
So long alla, jag älskar er! Den 6:e är jag hemma i Sverige igen! Ses och hörs då!
Förra veckan var mycket lugn och skön och på schemat stod att göra-saker-jag-inte-hunnit-göra-tidigare. Det blev bland annat en tur till The British Museum. Är jag tråkig om jag säger att det som jag blev allra mest imponerad av var själva byggnaden? Utställningarna var också intressanta, många av dem, med bland annat mumier och en massa gamla föremål från antikens Grekland och Rom. Jag besökte också The Natural History Museum, som jag gjort snabbvisit på en gång tidigare. Den här gången hann jag se en massa uppstoppade däggdjur; giraffer, elefanter, mammutar etc, Jag tog mig även en titt på apdjuren och deras likheter med människan.
Ett ställe som jag har varit på flera gånger tidigare, men som definitivt är värt flera besök, är Camden. Jag åkte dit och bara strosade lite på stan och på marknaden, köpte lite presenter till folk där hemma och sen åkte jag hem till Woolwich igen.
Helgen var mycket lugn, med ett besök hos Janina och Mark i Tonbridge. Mark skulle iväg och jobba en sväng på lördagen, vilket gav Janina och mig en chans att prata en massa högstadie-minnen och att dissa England som land att bo i och låta sina barn växa upp i. Något som vi annars pratar lite snällare om när hennes engelsman till make hör på. På lördagskvällen följde vi naturligtvis ESC, och när Janina förtvivlat insåg att Finland skulle komma att vinna så bestämde hon sig att bojkotta tävlingen i fortsättningen. Själv tyckte jag det var grymt att Lordi vann, de vågade prova ett nytt koncept och bidrar INTE till sexism och utvik. Tredje bidragets Britney-kopia var ju pinsam där hon stod i BH och hotpants på scen.. Söndagen ägnades åt kaffedrickande och kortspel!
Helgen var mycket lugn, med ett besök hos Janina och Mark i Tonbridge. Mark skulle iväg och jobba en sväng på lördagen, vilket gav Janina och mig en chans att prata en massa högstadie-minnen och att dissa England som land att bo i och låta sina barn växa upp i. Något som vi annars pratar lite snällare om när hennes engelsman till make hör på. På lördagskvällen följde vi naturligtvis ESC, och när Janina förtvivlat insåg att Finland skulle komma att vinna så bestämde hon sig att bojkotta tävlingen i fortsättningen. Själv tyckte jag det var grymt att Lordi vann, de vågade prova ett nytt koncept och bidrar INTE till sexism och utvik. Tredje bidragets Britney-kopia var ju pinsam där hon stod i BH och hotpants på scen.. Söndagen ägnades åt kaffedrickande och kortspel!
Det börjar bli allt ödsligare på International House nu. Båda våra norskor, Inger och Hallgjerd, har åkt härifrån. Nästa man att lämna stället är Alex, vilket hon gör i morgon. Det kommer att kännas så fruktansvärt tomt på hennes sida av vårt lilla dubbelrum och det känns förfärligt tungt att hon ska åka. Men vi försöker båda att vara optimistiska, vi kommer att ses igen vid terminsstart i höst och vi har en massa härliga minnen att dela, som ingen någonsin kommer att kunna ta ifrån oss. Alex är som en syster för mig nu. Förutom Mattias är det ingen annan som har levt så här nära mig en så här lång period. Jag tror att både jag och Alex är lite förundrade över hur bra det har gått att dela dessa 17,5 kvadratmeter. Vi kom nog ändå fram till två nyckelord; flexibilitet och acceptans. Jag kommer att sakna Alex så otroligt mycket, jag kommer att sakna vårt lilla slitna rum, jag kommer att sakna att ha mina grannar och bästa vänner i samma byggnad, jag kommer att sakna allt te-drickande, filmtittande och filosoferande. Jag kommer att sakna Alex röra på andra sidan rummet och jag kommer att sakna att tjata på henne att hon borde sova och äta bättre. Jag kommer att sakna att bara vara tysta tillsammans, sakna att göra sig i ordning tillsammans med ett glas billigt rödvin i högsta hugg. Jag kommer att sakna International House med alla dess nationaliteter, jag kommer att sakna fattiga Woolwich, som har varit mitt hem i nästan ett halvår nu. Jag kommer att sakna vår lokala pub och bartendrarna där. Jag kommer att sakna portugiserna otroligt mycket, deras livsglädje, deras vilja att göra andra glada, deras charmiga leenden. Jag kommer att sakna mig själv och den jag har varit här, för här har jag varit en nöjd och glad 21-åring som levt livet. Hemma kommer jag troligen att återgå till att vara bara Julia. Julia som alltid skyndar från ett ställe till nästa. Julia som aldrig kan säga nej eller acceptera ett misslyckande. Julia som aldrig är nöjd med sig själv och vill vara alla andra till lags. Julia som blir svart i själen om hösten och aldrig vill vakna mer. Gamla, vanliga Julia. Eller kanske inte? Kanske har den här upplevelsen lärt mig att vara Julia, på ett sätt som är hälsosamt? Kanske har jag lärt mig vad jag behöver för att vara glad och lycklig? Det låter på mig som att jag är helt olycklig och deprimerad hemma i Sverige, vilket i alla situationer absolut inte stämmer. Men ibland där hemma så önskar jag bara att jag hade varit någon annan, att jag hade kunnat få vara någon annanstans. Så har jag inte känt en enda gång här i England. Men å andra sidan så finns det så mycket hemma i Sverige som jag aldrig skulle kunna hitta här, och som jag inte skulle kunna leva utan. En fantastisk sambo som betyder allt för mig, vänner som jag hade gått genom eld och vatten för och en familj som är ovärderlig. Utan alla dessa människor hade livet ändå inte varit speciellt kul, och alla ni finns ju i Sverige. Min själ finns i Sverige. Jag känner mig just nu mer svensk än någonsin, och jag känner mig ändå optimistisk över att åka hem, trots att jag gärna hade stannat här ett tag till.
Värt att tilläggas till detta inlägg är att jag som bäst håller på att mentalt förbereda kvällens invasion. En moder, en broder och ett bihang som nästan är ingift i familjen (mammas kille) kommer hit senare idag. Fick just veta att deras flyg är minst 40 minuter sent, och det innebar att jag hade tid att skriva detta inlägg innan jag ska bege mig till Stansted Airport och hämta upp dem och eskortera dem till deras 5-stjärniga hotell (International House). Det ska bli fantastiskt trevligt att ha dem här i en vecka, få visa dem allt som har varit mitt hem det senaste halvåret, strosa runt i London och bara ha semester!
So long alla, jag älskar er! Den 6:e är jag hemma i Sverige igen! Ses och hörs då!
Time to say goodbye
Jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt att ta farväl! Det känns som att någon har öppnat upp min bröstkorg med en trubbig kniv, rivit ut mitt hjärta, slängt det på marken och stampat på det. Det gör så ont, så ont, så ONT!
Sarah, Becci, Patricia, Daniel, Alex och jag gick till vår lokala pub i morse för att äta frukost tillsammans, Vår ”sista måltid”. Becci tog tåget från Woolwich till Heathrow Airport vid lunchtid idag. Jag inser ju att ingenting kan vara för evigt, och att det kanske var bra att det tog slut nu, när det var som bäst. Vi har sett varandra och umgåtts nästan varenda dag i fem månader. Becci är en så underbar, fantastisk person, och jag kommer att SAKNA henne så otroligt mycket. Sakna hennes ibland naiva sätt, hennes förvirrande ansiktsuttryck, hennes hjärtliga skratt. Sakna hennes amerikanska sätt att se på saker, hennes omtänksamhet, hennes stora hjärta. Jag insåg idag att jag aldrig har behövt ta farväl av någon innan. Det känns som att jag aldrig kommer att se henne igen. Men det kommer jag! Inte minst på portugisernas bröllop nästnästa sommar. Jag kanske kommer att få tillfälle att åka till USA, och kanske kommer hon och backpackar i Europa nästa sommar. Så visst, vi kanske kommer att ses igen. Jag hoppas det av hela mitt hjärta. Men det kommer aldrig att bli detsamma igen. Vi kommer aldrig mer att bo på International House, dricka te i mysbyxor eller klättra upp på taket och titta på stjärnorna mitt i natten. Becci var ju en av de allra närmsta här i England. Hon var en del av min familj här, Det är jobbigt att vänja sig vid tanken att jag inte kommer att kunna springa bort till hennes rum och knacka på, bara chilla. Det känns som att jag kommer träffa henne vid frukosten i morgon igen. Men det kommer jag inte. För hon sitter på flygplanet hem mot Pennsylvania nu. Åh, det är så jobbigt. Mitt ansikte är helt rött och uppsvullet av alla tårar, och min hud är alldeles torr och irriterad av allt salt. Jag måste sluta gråta. Ta mig i kragen och se det positiva i det hela. Så många fina minnen jag har med mig av Becci. Saker som jag har delat med henne, alla ord hon har lärt mig på engelska, alla skratt vi delat. De kommer att för alltid finnas kvar i mitt hjärta. Jag är så glad att jag fick lära känna Becci Dunkelberger.
I eftermiddags var det dags för ytterligare ett farväl. Sarah åker tidigt i morgon bitti och spenderar sin sista kväll/natt hos sin pojkvän. Även om det inte kändes lika tungt att säga hej då till henne som till Becci så gjorde det ändå ont, så ont. Även om Sarah många gånger har prioriterat sin pojkvän framför oss och att det har varit lite ansträngt mellan henne och andra parter här på International House, så har vi ändå haft så himla mycket kul tillsammans. Sarah bekräftade (nästan) alla fördomar jag hade om Amerikaner, men ändå tycker jag om henne så himla mycket. Ett stort och hjärtligt skratt, alltid på festhumör, det är Sarah det. Hon lovade faktiskt att komma till Europa nästa sommar, så då vet man ju att det finns en chans att få träffa henne igen.
Jag vet att det är bara för att det är här och nu som det känns så jobbigt. När jag är hemma i Sverige igen så kommer det inte att kännas lika tungt och jobbigt längre, de har ju aldrig varit en del av mitt liv där. Men här, här har de varit en otroligt stor och viktig del. Jag önskar att vi alla hade åkt hem på samma dag, så man hade sagt hej då och sen varit hemma till sitt gamla liv i Sverige igen. Men jag måste se det positivt. Jag har en hel månad till att umgås med portugiserna, och jag vill inte ens tänka på den dagen då jag måste ta farväl av dem. Farväl är jobbiga, och jag insåg som sagt idag att jag aldrig förut har behövt säga ett så definitivt hej då till någon förut. Det är det som är det negativa med att komma någon så nära, när man bor så långt ifrån varandra.
Sarah, Becci, Patricia, Daniel, Alex och jag gick till vår lokala pub i morse för att äta frukost tillsammans, Vår ”sista måltid”. Becci tog tåget från Woolwich till Heathrow Airport vid lunchtid idag. Jag inser ju att ingenting kan vara för evigt, och att det kanske var bra att det tog slut nu, när det var som bäst. Vi har sett varandra och umgåtts nästan varenda dag i fem månader. Becci är en så underbar, fantastisk person, och jag kommer att SAKNA henne så otroligt mycket. Sakna hennes ibland naiva sätt, hennes förvirrande ansiktsuttryck, hennes hjärtliga skratt. Sakna hennes amerikanska sätt att se på saker, hennes omtänksamhet, hennes stora hjärta. Jag insåg idag att jag aldrig har behövt ta farväl av någon innan. Det känns som att jag aldrig kommer att se henne igen. Men det kommer jag! Inte minst på portugisernas bröllop nästnästa sommar. Jag kanske kommer att få tillfälle att åka till USA, och kanske kommer hon och backpackar i Europa nästa sommar. Så visst, vi kanske kommer att ses igen. Jag hoppas det av hela mitt hjärta. Men det kommer aldrig att bli detsamma igen. Vi kommer aldrig mer att bo på International House, dricka te i mysbyxor eller klättra upp på taket och titta på stjärnorna mitt i natten. Becci var ju en av de allra närmsta här i England. Hon var en del av min familj här, Det är jobbigt att vänja sig vid tanken att jag inte kommer att kunna springa bort till hennes rum och knacka på, bara chilla. Det känns som att jag kommer träffa henne vid frukosten i morgon igen. Men det kommer jag inte. För hon sitter på flygplanet hem mot Pennsylvania nu. Åh, det är så jobbigt. Mitt ansikte är helt rött och uppsvullet av alla tårar, och min hud är alldeles torr och irriterad av allt salt. Jag måste sluta gråta. Ta mig i kragen och se det positiva i det hela. Så många fina minnen jag har med mig av Becci. Saker som jag har delat med henne, alla ord hon har lärt mig på engelska, alla skratt vi delat. De kommer att för alltid finnas kvar i mitt hjärta. Jag är så glad att jag fick lära känna Becci Dunkelberger.
I eftermiddags var det dags för ytterligare ett farväl. Sarah åker tidigt i morgon bitti och spenderar sin sista kväll/natt hos sin pojkvän. Även om det inte kändes lika tungt att säga hej då till henne som till Becci så gjorde det ändå ont, så ont. Även om Sarah många gånger har prioriterat sin pojkvän framför oss och att det har varit lite ansträngt mellan henne och andra parter här på International House, så har vi ändå haft så himla mycket kul tillsammans. Sarah bekräftade (nästan) alla fördomar jag hade om Amerikaner, men ändå tycker jag om henne så himla mycket. Ett stort och hjärtligt skratt, alltid på festhumör, det är Sarah det. Hon lovade faktiskt att komma till Europa nästa sommar, så då vet man ju att det finns en chans att få träffa henne igen.
Jag vet att det är bara för att det är här och nu som det känns så jobbigt. När jag är hemma i Sverige igen så kommer det inte att kännas lika tungt och jobbigt längre, de har ju aldrig varit en del av mitt liv där. Men här, här har de varit en otroligt stor och viktig del. Jag önskar att vi alla hade åkt hem på samma dag, så man hade sagt hej då och sen varit hemma till sitt gamla liv i Sverige igen. Men jag måste se det positivt. Jag har en hel månad till att umgås med portugiserna, och jag vill inte ens tänka på den dagen då jag måste ta farväl av dem. Farväl är jobbiga, och jag insåg som sagt idag att jag aldrig förut har behövt säga ett så definitivt hej då till någon förut. Det är det som är det negativa med att komma någon så nära, när man bor så långt ifrån varandra.
Please mind the gap between the platform and the train
Please mind the gap. Caution! Wet floor. For your own safety and security, keep this door closed at ALL times. Caution! Uneven surface, please take care. Keep your belongings with you at ALL times.
Efter smärre klagomål på att vara dålig på att uppdatera min blogg och ha blivit kallad ”bloggmördare”, så tänkte jag att det är väl dags nu då. Ja, det är det sannerligen! Jag har tänkt åtaliga gånger att jag borde, borde, BORDE uppdatera, eftersom det var ett bra tag sen jag skrev. Håll i er nu, för nu kommer en resumé av de senaste veckorna:
Påsken:
Påsken:
Påsken blev mycket lugn och stillsam, med lagom mycket mat och en hel del pluggande. Jag slet mitt hår och jobbade frenetiskt med min 4000-ords uppsats i art, som blev helt klar! Vill ni ta del av denna underbara avhandling, kontakta mig och ni kan få ta del av detta underbara mästerverk! ”The values of art during the Primary years”. Låter det flummigt? Jag måste erkänna att det var mycket intressant och lärorikt att skriva uppsatsen, eftersom den fick mig att inse att bild och form har extremt många fördelar och funktioner som ämne i skolan. Den 18:e april lämnade jag i alla fall in både uppsatsen och min artportfolio. Håll nu tummarna för att båda blir godkända!
Besök från Sverige:
Besök från Sverige:
Mellan den 19:e och den 21:a april hade jag besök från Sverige. Mattias föräldrar hade ju blivit ”tvingade” att komma hit och hälsa på, genom att de fick flygbiljetter i julklapp (som de tydligen fick betala själva, skäms Mattias!). Det var i alla fall mycket trevligt att ha dem här. När man har besök från Sverige så blir det på något sätt så påtagligt att den världen jag lever i här bara är tillfällig, och att det finns så mycket att komma tillbaka till i Sverige.. Nåväl, tillbaka till ämnet! Det blev en del självklara turistattraktioner såsom Big Ben, promenad över Tower Bridge, en flygtur i the London Eye, ett besök på Madame Taussaud´s och en tur till Greenwich där vi besteg kullen och tog en titt på nollmeridianen. Självklart så fick de även äran att se mitt underbara boende och göra ett besök på vår lokala pub här i Woolwich.
Besök från Sverige nr 2:
Den 1:a maj fick jag återigen besök från Sverige, denna gång från den käraste och viktigaste personen i mitt liv, nämligen Mattias. Vi hade en kväll och en hel dag tillsammans, och då får man ju försöka klämma in så mycket man kan på kort tid. På tisdagen spenderade vi halva dagen på Imperial War museum, som var otroligt intressant! Resten av dagen ägnade vi åt ett besök i Covent Garden och lite meningslöst tågåkande (muppande om ni så vill).
Irland:
Tidigt på onsdagsmorgonen gav jag och Alexandra oss av mot Stansted flygplats. Resmålet var Dublin, Irland. Anledningen till att vi åkte just vid detta tillfälle var att våra klasskompisar från Malmö högskola var där på studieresa, så vi mötte upp med dem. Det var ett kärt återseende! Det man har saknat mest vad gäller skolan är den fantastiska gemenskapen som finns i klassen på MaH. Vi tog det ganska lugnt, Alexandra och jag. Vi promenerade runt i Dublin, gick in på en pub lite här och där och drack en Kilkenny. Vi följde med vår klass till Guinness Storehouse, så nu vet vi allt om hur man tillverkar Guinness. Vi stannade i tre nätter och bodde på ett vandrarhem, i ett 20-bäddarsrum. Ja, ska man ha det billigt så får man inte vara så kräsen. Vi betalade 400 SEK var för tre nätter på vandrarhemmet, så det var helt ok. Det var dessutom ett mycket bättre och fräschare vandrarhem än det som vi bodde på i Skottland, och det ingick dessutom frukost. Visst gillar jag Dublin som stad, den är lagom stor och ganska mysig, men jag är glad att jag har varit på Irland tidigare, för om man bara åker till Dublin ett par dagar så får man inte rätt intryck av landet. Irland är ju landsbygd, gröna fält och kossor lite överallt. Både jag och Alex är väldigt nöjda med vår resa, det var skönt att komma ifrån International House ett tag och se något annat!
Besök från Sverige nr 2:
Den 1:a maj fick jag återigen besök från Sverige, denna gång från den käraste och viktigaste personen i mitt liv, nämligen Mattias. Vi hade en kväll och en hel dag tillsammans, och då får man ju försöka klämma in så mycket man kan på kort tid. På tisdagen spenderade vi halva dagen på Imperial War museum, som var otroligt intressant! Resten av dagen ägnade vi åt ett besök i Covent Garden och lite meningslöst tågåkande (muppande om ni så vill).
Irland:
Tidigt på onsdagsmorgonen gav jag och Alexandra oss av mot Stansted flygplats. Resmålet var Dublin, Irland. Anledningen till att vi åkte just vid detta tillfälle var att våra klasskompisar från Malmö högskola var där på studieresa, så vi mötte upp med dem. Det var ett kärt återseende! Det man har saknat mest vad gäller skolan är den fantastiska gemenskapen som finns i klassen på MaH. Vi tog det ganska lugnt, Alexandra och jag. Vi promenerade runt i Dublin, gick in på en pub lite här och där och drack en Kilkenny. Vi följde med vår klass till Guinness Storehouse, så nu vet vi allt om hur man tillverkar Guinness. Vi stannade i tre nätter och bodde på ett vandrarhem, i ett 20-bäddarsrum. Ja, ska man ha det billigt så får man inte vara så kräsen. Vi betalade 400 SEK var för tre nätter på vandrarhemmet, så det var helt ok. Det var dessutom ett mycket bättre och fräschare vandrarhem än det som vi bodde på i Skottland, och det ingick dessutom frukost. Visst gillar jag Dublin som stad, den är lagom stor och ganska mysig, men jag är glad att jag har varit på Irland tidigare, för om man bara åker till Dublin ett par dagar så får man inte rätt intryck av landet. Irland är ju landsbygd, gröna fält och kossor lite överallt. Både jag och Alex är väldigt nöjda med vår resa, det var skönt att komma ifrån International House ett tag och se något annat!