Joolz

När man bor i ett annat land under några månader i sträck, så finns det ganska mycket saker man lägger märke till som är annorlunda mot hemma. Här kommer mina personliga observationer av den engelska kulturen!

Vattenkranarna: Ja, som ni säkert har hört talas om så har man i det här landet en kran för varmt vatten och en för kallt, ingen blandare. Det innebär att man antingen förfryser händerna eller bränner ihjäl dem. Min fråga är VARFÖR!?

Dörrhandtag: Existerar inte. Detta är något som min älskade fästman har enormt svårt att acceptera. Inte ens på splitter nya hus har man handtag på dörrarna. Man har bara ett nyckelhål och en liten metallbit att hålla i för att öppna och stänga dörren.

Sorry, please, excuse me, thank you, sorry, sorry, sorry: Alla engelsmän är väldigt noga med att vara extremt artiga. P-ordet är väldigt viktigt att komma ihåg! Säger du inte ”please” när du ska, så är du mycket oförskämd. Folk säger sorry HELA tiden, för minsta lilla. Detta tror jag är något som jag kommer att fortsätta med hemma i Sverige, säga ursäkta hela tiden, när man råkar stöta till någon, och även när man själv inte ens har gjort något så säger man ofta ”sorry”. Detta fenomen har verkligen bitit sig fast i mig. Min analys av detta fenomen är dock att man i det här landet överanvänder ”sorry”, så att det i slutändan bara är något man säger, och inte menar.

Att jobba som lärare i England: Som lärare i England kan du glömma all den frihet du har som lärare i Sverige. Skolverket gör regelbundna inspektioner, du måste skriva ner och redovisa alla dina lektionsplaneringar och kunna stå till svars för vad som var lektionens ”learning objectives”. Detta är väl egentligen inte så negativt, ibland kan jag snarare tycka att lärare i Sverige kan ha lite för mycket frihet. Det tråkiga i England är att du inte kan välja själv vad du ska undervisa, allt finns exakt nedskrivet i förväg, som du som lärare måste följa. Främsta orsaken till att jag personligen aldrig skulle vilja jobba som lärare här i England är nog ändå att du som lärare kan hållas personligt ansvarig för saker som sker under dina lektioner. Ett exempel: Du vill ta din klass till parken och ha utomhusaktiviteter. Innan du kan genomföra det så måste du göra en riskbedömning och kolla upp vad det finns för risker med att ta din klass till parken. Om riskerna överstiger fördelarna med att ta klassen till parken så blir det inget parkbesök. Du måste dessutom ha alla föräldrars underskrift på att det är okej att du tar med deras barn utanför skolan. Skulle det hända någonting under parkbesöket så är det du personligen som blir ansvarig, och riskerar att bli stämd. Därför lämnar många klasser aldrig skolans område.

Föräldrar och barn: Ibland undrar jag om engelsmännen ens tycker om sina barn? Varje gång man är ute på stan ser och hör man föräldrar som skriker och svär åt sina barn. Det är sällan jag hör föräldrar berömma eller uppmuntra sina barn. Många gravida kvinnor och småbarnsföräldrar röker runt sina barn, och en del sitter till och med och dricker öl i parken medan deras barn leker.

Matkulturen: Obefintlig. Men det är väl också en kultur, förstås. Nej, till England åker man inte för maten. Chips (pommes frites) serveras till i princip allt, och det är mycket burgare och konstiga korvar som står på pubarnas menyer. Annars kan vi fresta med cottage pie, som jag själv inte har testat, men många säger att det är gott. Överlag så är maten här väldigt onyttig och smaklös. Till lunch äter man gärna en smörgås med majonnäs-fyllning och en påse chips på det. Det är svårt att vara nyttig här, också i affären är det mycket färdiglagad, ohälsosam mat som säljs. Inte så konstigt att engelsmännen inte är så långt efter USA när det gäller fetma-problem. Man kör stenhårt med kampanjer här för att äta ”five a day” med frukt och grönt.

Vänstertrafik: Ja, det är väl allmänt känt att man i det här landet kör bil på ”fel” sida av vägen. Jag har bara nästan blivit överkörd ett par gånger, och har nu nästintill vant mig vid vänstertrafiken. Det kommer att bli förvirrande med ”normal” högertrafik sen när jag kommer hem igen..

Skoluniform: Ja, den existerar fortfarande i engelska skolor. I privatskolor är det riktig uniform som gäller, med skjorta, slips, kavaj, finbyxor och finskor för killarna och vadlånga (ibland knälånga) kjolar, blus, ibland slips, kavaj och finskor för tjejerna. I de statliga skolorna däremot kan det vara mer liberalt. Kanske har man en college-tröja med skolans logo på, och en viss färg att ha på byxor eller kjol. Vissa statliga skolor har dock mer strikta uniformer, men de är nästan alltid mer avslappnade och praktiska än privatskolornas. Faktum är att skolorna inte kan tvinga eleverna att använda skoluniform, men alla skolor uppmuntrar det starkt, i allmänhet så vill man att barnen använder det. Själv tycker jag att det känns konstigt med uniform och hade aldrig själv velat ha det, men vi vet ju att man är konservativa i det här landet, så det kommer nog att finnas kvar et bra tag till..

Engelsmännen: En stor besvikelse, måste jag säga. Jag intalar mig att det är för att jag är i London, och tänker att stockholmare inte är representativa för hur en ”genomsnittlig” svensk är. Jag trodde att engelsmännen skulle vara väldigt öppna, välkomnande och hjälpsamma, men tji fick jag! Efter ett halvår här så har jag EN engelsk vän, och några stycken som jag kan kalla bekanta. I skolan så kollade klasskompisarna på oss på avstånd, men kom inte direkt fram och presenterade sig eller undrade om man ville hitta på något en kväll eller behövde hjälp med något. Och så har vi svenskar rykte om oss att vara tysta och reserverade! Pah! Men jag erkänner att det var helt annorlunda när man var i Skottland och på Irland, där är folk mycket mer öppna och tillmötesgående. Nej, de engelsmän vi har träffat får inga pluspoäng när det gäller att vara öppna, trevliga, tillmötesgående och hjälpsamma.

Vita, sladdriga gardiner: I vart och vartannat engelskt fönster hänger det vita, sladdriga gardiner på insidan. De är ofta fult upphängda och gjorda av syntetmaterial som praktiskt taget drar till sig damm. Man kan fråga sig varför!? Ja, jag undrar också. En anledning kan vara att man har dem mellan sina fönster för att isolera. En annan anledning kan vara att de vill undvika insyn i sina bostäder. Ytterligare en anledning, som jag ser som minimal, skulle vara att de faktiskt tycker att det är snyggt. Man ska väl helt enkelt inte förstå sig på allt här i världen..

Postkontorets kö: Detta är troligen något som gäller mer för Woolwich än för hela England som land eller ens London som stad. De första dagarna här stannade jag liksom upp och förundrades över hur det kunde slingra sig en så sjukt lång kö utmed utsidan av postkontorets byggnad. Jag har aldrig sett något liknande innan. Och varje dag är det samma sak. Värst är det på morgonen, precis innan öppning, men även under dagen är kön ofattbart lång. Varför? Troligen för att många arbetslösa får ut sin a-kassa där.

Fotboll: Att jag personligen inte är så speciellt intresserad av fotboll håller jag ganska tyst om när jag befinner mig mitt ibland tusentals fotbollsfantaster. I varje affär, såväl klädaffärer, supermarkets som presentaffärer finns det otaliga prylar i rött och vitt som säger ENGLAND. Här hejar man blint på sin hemnation, och man är inte rädd för att visa det. Jag måste säga att det var en ganska speciell stämning nere på den lokala puben när Arsenal spelade Champions League final. Till och med jag var inne i matchen och enjoyade denna fantastiska sport!

Heltäckningsmatta: Existerar fortfarande på väldigt många ställen i det här landet. Här på International House har de det dock inte, vilket jag personligen är väldigt tacksam för! På universitetet dock, där är det heltäckningsmatta som gäller för hela slanten, så även på många pubar och i de flesta hus och lägenheter. Det verkar dock som att i många nybyggda bostäder så väljer man nu bort heltäckningsmatta. Grattis England, ett framsteg mot ett civiliserat samhälle!

Engelska ungar: Man ska väl egentligen inte skylla på ungarna, utan på deras föräldrar. Många har nog fått lära sig att säga ”sorry” och ”please”, men det är ungefär allt också. Många ungar häromkring är fruktansvärt ouppfostrade, högljudda och visar ingen som helst respekt. Vi lärde oss snabbt att inte ta bussen till skolan precis runt klockan åtta, eftersom det var då alla primary och secondary school elever åkte till skolan. Min fråga är: hur ORKAR de sitta och gapa, skrika och svära så varje morgon? Jag känner mig som en pensionär, men klockan åtta på morgonen på bussen är det skönt att kunna ta det lite lugnt, men med ett gäng engelska skolungdomar på bussen kunde man lita på huvudvärk hela förmiddagen. Tyvärr kan jag erkänna att tjejerna många gånger är värre än killarna, i alla fall av vad jag har sett.

Några brittiska fraser: Cheers, mate! Oh, dear! You allright? Awesome!

Ketchup på pasta. Tabu! Förbjudet! Hemskt, usch och fy! Det är ganska intressant att man kan uppleva ett fenomen som att använda ketchup på pasta så olika! Bevisligen så är användandet av ketchup på pasta någonting som vi i Norden tycker är helt okej, gott och naturligt, medan det rentav äcklar våra portugisiska och amerikanska vänner. ”Bara riktigt fattiga människor skulle äta ketchup på pasta i USA, ja troligen bara hemlösa.” Engelsmän skulle heller aldrig hälla ketchup på sin pasta, bara så att ni vet!

Plåster: ”Och kom ihåg, om ett barn slår sig och börjar blöda i skolan så är det absolut FÖRBJUDET att sätta på barnet ett plåster!” Jag trodde att min haka praktiskt taget skulle nudda golvet när vår lärare i bild sa detta. Barnet kan ju faktiskt vara allergisk mot materialet som plåstret är gjort av. Får barnet då en reaktion så är du som vuxen personligt ansvarig och får ta konsekvenserna. Vad säger vi om detta? Så sjukt, så amerikaniserat, man kan stämma allt och alla för i princip vad som helst!

We do NOT joke about that in America!: Ibland får man passa sig för vad man säger. Något som kan uppfattas som ett lättsamt och roligt skämt för dig kan någon annan uppfatta som mycket olämpligt och rentav stötande. Därför kan det vara bra att lära känna personer från andra kulturer innan man utbrister något i stil med: ”Ah, Sarah, you’re going to Kevin’s house? Is it babymaking time? Hahahahaahaaa!” Sarah: ”We do NOT joke about things like that in America! Ok, sorry..

Hopfällbara cyklar/hjul på skor: London är en extremt crowded stad, och att ha med sig cykel på bussen är inte att tänka på. Så hur löser man det? Jo, genom en hopfällbar cykel så klart! De är riktigt coola och ser extremt praktiska ut. Man fäller på något sätt ner sadeln, viker ihop styret och fäller ihop hjulen så att du till slut bara har storleken av ett av cykelns hjul att bära på. Smart, engelsmän, ett noll till er! Något annat som verkar vara väldigt poppis bland barn och ungdomar här är en slags skor, som ser ut som helt vanliga skor, men som har något slags hjul under hälen så att man kan åka på dem. Jag vet inte riktigt exakt hur det fungerar, men livsfarligt verkar det, särskilt när de har dem på sig och glider omkring inne i shopping-centerna,

Wetherspoons: För att övergå till att rapportera om de mer positiva sakerna här i England, så tänkte jag kortfattat presentera pubkedjan Wetherspoons, som har varit vår lokala pub under de här månaderna i Woolwich. Det är inte en klassisk engelsk pub som Wetherspoons står för, där man tänker sig en liten, trång yta med mysig inredning och kanske lite irländsk musik i bakgrunden. Nej, Wetherspoons är känt för sina relativt låga priser. På Wetherspoons spelar man ingen musik, och man har inte satsat på mysfaktor. Dessa pubar är ofta ganska stora, med en massa bord och stolar utslängda där det får plats. Priserna är dock konkurrenskraftiga och maten är bättre än på många andra ställen. Tack Wetherspoons för alla pints, gin & tonics och saftiga biffar!

Primark: Jag kommer att sakna min favorit klädesaffär Primark! Här kan du i princip dela H&M:s priser med två och få ungefär samma plagg. På Primark kan man gå in med tio pund och komma ut med tre, fyra, fem schyssta plagg! Jag kommer att tycka att kläder är fruktansvärt dyrt när jag kommer hem till Sverige, och jag hoppas att det åtminstone till viss del ska kunna råda bot på mitt shopping-beroende.

Sainsbury´s: Vår bästa supermarket här i Woolwich. Ännu billigare varor kan man kanske hitta på Tesco eller Asda, men Sainsbury’s är helt okej. De allra flesta livsmedel är billigare här än hemma i Sverige, eventuellt med undantag från kött och mjölk.

Buy 1, get one free! Buy 4, save 1 pound! etc.: Alla supermarkets har alltid någon form av erbjudanden som dessa. Jag undrar om man själv egentligen tjänar något på det eller om det bara är kedjorna som går med ännu större vinst?

Kultur: Något som England faktiskt ska ha en eloge för att är att de har otroligt mycket kultur, och de satsar på den. Konst är väldigt stort här och i skolorna ses det även som mycket viktigt att barnen jobbar med bild och form. Skolorna här i London är mycket duktiga på att göra studiebesök på olika museer, vilket underlättas genom att många av museerna har fritt inträde. Om det är något vi borde ta efter från England så är det att sätta värde på kulturarvet!

Fråga nummer ett: Varför ser så många av medelålders engelsmännen så slitna ut?
Min egen analys: För att de röker och dricker så fruktansvärt mycket.

Fråga nummer två: Varför är var och varannan tonåring här i England gravid eller har barn?
Min egen analys: Vi har diskuterat detta fenomen mycket, både med varandra här och med en del engelsmän. Vi har kommit fram till att det nog finns flera svar. Svar nummer ett är att som ensamstående, ung mamma så får du hjälp med bostad och ekonomisk hjälp på sekunden, annars kan du få stå i bostadskö i flera år. Svar nummer två är att det är väldigt många tonåringar som hoppar av skolan, och hur betydelsefull är man som outbildad 14-15 åring? Ingen vill anställa dig, du är ingenting. Alltså blir du med barn, så blir du någon, du får en identitet; du blir mamma. Någon är beroende av dig, älskar dig villkorslöst och du har något att göra om dagarna. Ytterligare en fråga att ställa sig är kanske: Sexualkunskap!!!!???? Observera att detta bara är min personliga analys!

Fråga nummer tre: Hur kommer det sig att en hel del av medelålders engelsmännen är lite skabbiga och tandlösa?
Min egen analys: Efter att ha bott ett halvår i Woolwich har man verkligen fått se den fattiga och mindre glamorösa sidan av London. Fattigdom är mycket vanligare här än hemma, i alla fall som jag upplever det, och märks tydligt genom en sådan sak som att en del medelålders engelsmän inte har så många tänder kvar i munnen; de har helt enkelt inte råd med tandvård. Klasskillnader mellan rika och fattiga är ganska tydlig. Många skolor är privata, och det är bara dem med relativt gott om pengar som har råd att ha sina barn där.