Joolz

Klockan är nu 22.00, och jag tänkte bara skriva ett litet kort inlägg, eftersom det kommer att dröja ett tag innan jag skriver igen. En kort resumé efter helgen kanske vore på sin plats? Efter fredagens äventyr på IKEA var det skönt att sova ut på lördagen. Klockan ett träffade vi de andra tjejerna och hoppade på 53:an, in mot London City. Vädret var strålande, men jag ångrade ändå lite att jag inte tog mina stövlar på mig. Becky och Sarah ville gärna se Buckingham Palace, så vi travade dit, tog en massa foton och besökte shopen. Jag handlade faktiskt ingenting, jag är inte så mycket för kungligheter. Efter det tog vi en riktigt lång promenad, genom Hyde Park, till speaker’s corner, vidare till Marble Arch och sen vidare mot Oxford Street. Vårt mål var Leicester Square, där vi lite senare skulle träffa vår klasskompis Aishling och hennes man Adrian, som hade bjudit med oss på teater i West End.

Vi hade lite tid över vid Leicester Square, som vi ägnade åt shopping av alltför dyra souvenirer. Sen tog vi en snabb promenad till Piccadilly Circus, och sen tillbaka till Leicester Square för att möta våra lokala vänner. Aishling är ursprungligen från Irland, en mycket trevlig tjej! Även hennes man var väldigt trevlig att umgås med. Vi travade alla iväg mot Chinatown, för att hitta något hyfsat billigt ställe att äta på. Maten var faktiskt toppengod, men servicen fick inga pluspoäng alls, servitrisen var i ärlighetens namn riktigt otrevlig. Efter middagen bar det iväg till West End och musikalen ”Saucy Jack and the Space Vixens”. Ja, den var helt klart lika rolig som det låter! Wohoo, glitterboots, save my life, lalala, all I need is disco, lalala, let me beeee a space vixen, lalalala. Ja, vissa av sångerna la sig på minnet direkt! Efter musikalen gick vi till närmsta pub och tog en öl, men problemet med England är att de flesta pubar stänger redan vid elva! Nuförtiden FÅR de ha öppet längre, men det kostar dem mycket pengar, så de flesta har det inte. Efter mycket letande hittade vi i alla fall ytterligare en pub som höll öppet till klockan tolv, så man kunde få sig en öl till. Lördagen var helt klart superlyckad!

Det vi är mest besvikna över hittills vad gäller engelsmännen är att de inte riktigt tar initiativ att prata med oss, att vara med oss, att bjuda med oss ut, i alla fall inte de som vi har träffat, så det kändes extra roligt att gå ut med folk från trakten.

I morgon är det vår tur att stå för torsdagsmiddagen. Jag vet att det bara är onsdag i morgon, men vi brukar traditionsenligt laga mat och gå ut på torsdagarna. Nu på torsdag är dock i princip ingen hemma, så det får bli i morgon i stället. Om det blir någon utgång får vi se, en liten sväng till den lokala puben kan man ju alltid ta.

Så, på torsdag kommer det att vara riktigt lugnt här. Becky åker till Paris över helgen med en väninna från USA, och Sarah, Alex och jag åker till Skottland! Heidi kunde inte följa med, på grund av pengabrist, så jag antar att hon kommer få vara kvar här på International House med alla knäppisar.. Vi har i alla fall hittat jättebilliga bussbiljetter till Edinburgh, det tar visserligen dryga sju timmar att åka dit, men det är det ju värt när man får det billigt! 700 svenska spänn för att åka fram och tillbaka till Edinburgh plus två nätter på vandrarhem. Det ska bli sååå kul! Jag antar att det blir ett besök på den största turistfällan, Edinburgh Castle, och så funderar vi på att gå på guidad Whisky-tur! Vad mer vi hittar på får vi se när vi kommer dit, det finns lite gratismuseum och sånt att gå på, så kanske blir det lite av det. Sen måste vi väl se till att Sarah får göra det hon tycker allra mest om; get waaaasted!

So long fellows, it’s time for me to go to bed. See you again on Sunday! Hugs from your one and only Julia

HEIDI: Heidi är danskan som aldrig slutar att prata. Hon är framåt och kan inte få nog av att berätta om hur man gör i Danmark, vad si och så heter på danska och om sin pojkvän och familj hemma i Danmark. Hon bor i en miniatyrliten by ute på danska landsbygden och pluggar till grundskole/högstadielärare på Silkeborg Seminarium. Hon är 24 år gammal och bor ihop med sin pojkvän i ett stort hus. Hon gillar att laga mat och kan prata i telefon i timmar. Heidi är helt okej att umgås med då och då, men i vissa lägen kan man få lite för mycket av henne, då behöver öronen vila ett tag.

BECKY: En trevlig, men lite mer tillbakadragen och blyg tjej. Hon är ursprungligen från landsbygden i Pennsylvania och skiljer sig i många lägen från Sarah, vad gäller uppfattningar och värderingar. Även Becky studerar till grundskollärare på IUP. Hon gillar naturvetenskap, ”but I’m not very good at it though”. Det tror vi inte på. Hon gillar att dricka rödvin när det är dags att festa och tar gärna en cigarett till drinken. Även Becky är 20 år gammal, och blir 21 den 19:e mars. Becky är i vår krets mest känd som amerikanskan som sa: ”ABBA? Weren’t they a one-hit-wonder?”. Även Becky tycker vi båda mycket om!

SARAH. En söt och trevlig flicka från en som vi uppfattar det rätt så fin familj i Boston, Masachusetts. Hon är 20 år gammal, blir 21 den 27:e mars. Hon pluggar till grundskollärare på IUP, Indiana University of Pennsylvania, men vill i framtiden bli professor och undervisa andra blivande lärare. Sarah är en mycket trevlig och utåtriktad tjej som älakar att ”get wasted”. För henne är det extremt spännande att gå ut och festa, eftersom hon ännu inte är laglig hemma i USA. Hon är väldigt fin utåt, och skulle aldrig hamna i trubbel, men när man lär känna henne så inser man att hon kan vara både ful i munnen  och riktigt busig! Om en elev någon gång kommer att fråga henne vad S i hennes förnamn står för så kommer hon att ryta: SATAN! Både Alex och jag gillar henne starkt!

Okej, jag har ju pratat en del om våra kära vänner amerikanskorna och danskan, så jag tänkte jag skulle lägga ut några bilder och presentera dem lite kort.

Detta blogginlägg kommer helt och totalt hänges åt vårt helt otroliga IKEA-äventyr. Fredagen började med en god natts lång sömn, då faktiskt jag för en gångs skull sov längre än Alex (dock bara till klockan 13). Vi gick upp och tog det ganska så lugnt. Hmm, ska vi verkligen åka till IKEA idag, eller blir det kanske för sent? Låt oss gå in och kolla öppettiderna. Kan ni fatta att IKEA Croydon, London faktiskt har öppet till 24.00 på vardagarna?! Låt oss göra det till ett fredagsnöje att åka till IKEA! Egentligen var hela orsaken till att vi ville åka till IKEA att det ska vara en International culture day här på International House den 29.e januari, och vi tänkte köpa lite grejer till det, typ Kalles Kaviar och Sill. Nu blir det ändå inte så att vi kommer att vara här den 29.e i vilket fall som helst, eftersom vi kommer att vara i Skottland då. Men det är en helt annan historia.

Jag och Alex försökte kolla upp online vilka bussar vi skulle kunna ta för att ta oss till IKEA. Okej, linje 161 till Christlehurst, därifrån 162 till Bromley, därifrån 54 till Elmers End och slutligen linje 289 ut till IKEA. Det verkade ju inte alls omöjligt att ta sig dit. Visst, det skulle säkert ta en stund, men vi hade ju hela kvällen på oss! Så när vi stod och väntade på bussen, så inser vi att linje 54 faktiskt går från Woolwich, och att vi skulle kunna ta den hela vägen till Elmers End, och bara behöva byta buss en gång, i stället för fyra! Så vi väntade på buss 54. Precis efter det att vi kom till busshållsplatsen så hade det skett en liten olycka, en BMW stod nämligen på busshållsplatsen, så bussen som skulle stanna där råkade köra på BMW:n, vilket vi i och för sig tyckte var rätt åt den eftersom den stod på busshållsplatsen. Detta gjorde i alla fall så att de andra bussarna som brukar stanna på samma hållplats blev tvungna att stanna en bit ned. Vi sprang för att komma på bussen, och Sarah knackade till och med på dörren, men han bara körde. Då blev vi faktiskt lite irriterade, eftersom vi redan hade väntat i 20 minuter på bussen. Så Sarah säger ”Hey guys, let’s take 161 instead, it’s really cold to stand out here waiting”. Så det gjorde vi. Det skulle vi aldrig ha gjort. Det tog oss ca en timme att komma till Christehurst, och där fick vi vänta, mitt ute i bushen, i ca en halvtimma på att 162:an skulle komma. Den tog ytterligare en halvtimma till Bromley. Där kom 54:an relativt snabbt, och vi var relativt snart vid Elmers End, där 289:an skulle ta oss till IKEA. Vi hoppade på bussen, och den åkte och åkte. Efter ca 30 minuter ser vi en stor skylt en bit ifrån den vägen vi åker på ”IKEA, next left”. Hmm, undrar om det är här vi ska gå av? Nja, vi var ganska osäkra. Så vi fortsatte att åka och åka med 289:an, och till slut så kände vi att, nej vi måste ha åkt för långt. Så vi hoppade av på nästa hållplats och tog 289:an tillbaka igen och frågade chauffören om han visste vart vi skulle hoppa av för att komma till IKEA. Jodå, det visste han. Vi skulle bara sätta oss ”just round the corner” så skulle han ”let us know where to get off”. Han var väldigt trevlig faktiskt, och det var nog precis vad vi behövde, för vi började alla bli trötta på att åka buss och hungriga var vi också. Klockan var nu närmare halv tio på kvällen. Bussen kör helt fint och bra, och så plötsligt så står det en långtradare där på vägen framför oss, och vägen är smal, så vår buss kommer inte förbi. Chauffören hoppar ur vår buss och försöker snacka med långtradarchaffisen, men han vägrar att flytta på sig!  Det slutar med att vår busschaufför får ringa polisen. Då flyttar långtradaren äntligen på sig. Synd nog hann polisen aldrig komma, det började bli rätt spännande där ett tag! Så kom vi till slut till den hållplats där vi skulle hoppa av för att komma till IKEA. Sen skulle vi bara ”cross the bridge and turn left”. Det visade sig att vi skulle ha hoppat av där det stod ”IKEA, next left” tidigare. Ja, nu kom vi i alla fall till den där bron vi skulle gå över. Men det var inte riktigt någon gångbro, för det var en massa ojämna stenar på trottoaren där, just för att man INTE skulle gå där. Men vi trotsade ödet och gjorde det ändå. Och över bron kom vi, och där låg IKEA, jippie! In stövlade vi, hungriga och törstiga, lite efter klockan 22 en fredagskväll. Han som stod i matserveringen var väldigt rolig och trevlig och piggade faktiskt upp oss mycket. Vi åt alla svenska köttbullar, gräddsås och lingonsylt, och amerikanskorna tyckte det smakade ”different, but I like it though”. Det kändes roligt att få visa amerikanskorna lite av vår svenska kultur, och det var inte annat än att man kände sig lite stolt för att IKEA faktiskt är svenskt.

Vi tog en snabb shoppingrunda inne i affären, jag inhandlande vinglas, matredskap, en klocka till väggen, en krukväxt och några skålar. De har även en liten mataffär där man kan köpa svenska varor, så då köpte vi kaviar, sill, knäckebröd, gräddsås, lingonsylt och flädersaft till vår International culture day. Jaja, trots att vi inte ska vara med den kvällen så kan vi säkert bjuda amerikanskorna på det någon dag. Okej, jag köpte lite annat smått och gott också, Marabou choklad, svenska lantchips, ballerinakex, Ahlgrens bilar och Dumleklubbor.

Efter vår turboshopping tog vi oss tillbaka över bron, fast vi insåg att det fanns en trottoar nedanför som man hade kunnat gå på, det kändes mörkt och läskigt att gå där nere mitt i natten, så över bron traskade vi. Vi insåg att nu hade vi faktiskt tur, den näst sista 289:an för natten skulle komma om tio minuter! Och det gjorde den! Sen behövde vi inte vänta i mer än fem minuter i Elmers End på 54:an, som skulle ta oss ända hem till Woolwich. Så till IKEA tog det oss fyra timmar att komma, egentligen ska det inte behöva ta mer än en och en halv. Men nu vet vi det till nästa gång, för amerikanskorna, precis som vi, ”defenitely wanna go there again”. Klockan ett på natten steg vi av bussen i Woolwich, nästan 100% nöjda med vår utflykt!

Till sist så vill jag faktiskt bara säga att sluuuuta klaga på språket i min blogg! Jag vet att det finns en del språkliga fel, men det är faktiskt meningen (typ)! Jag vill att den ska vara personlig och mer som att jag berättar med talspråk än att jag skriver formellt.. Men okej pappa nu när du säger det så minns jag att vi har haft vissa diskussioner om ”vart”, och det ska förhoppningsvis inte upprepas! Ha det gott, det har vi!

Idag var en väldigt intressant dag. Vi hade vår första föreläsning, lektion och seminarium! Igår tog vi oss en tur till Avery Hill Campus, där lärarutbildningen ligger, för att träffa koordinatorn för utlandsstudier, Peter Gregory. Vi blev visade runt på campus av tre studenter som går där, och det är faktiskt inte så svårt att hitta. Det är betydligt mindre, och väldigt mycket äldre, än lärarutbildningen i Malmö. Det kanske visserligen beror på att Malmö lärarutbildning är precis nybyggd.. När vi kom tillbaka från vår rundtur hade vi en pratstund med Peter, och vi fick klart för oss vad det är för kurser som vi kommer att läsa. Det kommer att bli tre stycken ART-kurser, en CHILDREN’S LITERATURE-kurs och en kurs som heter EDUCATION STUDIES 2. Så idag hade vi först en föreläsning om INCLUSION, SEN (special educational needs). Efter det var det dags för art. Detta är något helt nytt för mig, men faktiskt över förväntan roligt! Bland annat så fick vi jobba i lera, vilket var svårare än jag hade kunnat föreställa mig! På eftermiddagen var det dags för ett seminarium som följde upp morgonens föreläsning, vilket var väldigt intressant. Vad som också är väldigt spännande, det är att Alex och jag kommer att kunna delta i en utbytesvecka i ett annat europeiskt land! Vi funderar på att välja Spanien, eller kanske Portugal. Det kommer att ske i slutet av mars, i vecka 20. Alexandra har förresten flyttat in i vårt lilla rum nu. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur skönt det är att ha henne här! Det känns så tryggt att kunna göra saker tillsammans, vi går också samma kurser, och speciellt idag på art-lektionen var det enormt skönt att slippa stå där ensam som ett fån.. Här på International House bor det lite fler studenter som också pluggar på Greenwich, en danska och två amerikanskor. I februari kommer det tydligen fyra stycken till, från Portugal och Norge om jag inte minns fel. Alex och jag har gjort oss riktigt hemmastadda här, och vi matchar varandra väldigt bra. Hon duschar på kvällen, jag på morgonen, ingen av oss gillar curry i matlagning, men däremot så älskar båda vitlök. Kan det bli bättre?! Visste ni förresten att engelska barn börjar i skolan redan vid fyra års ålder, ibland fem. De har skoluniform på sig, och måste tilltala läraren Mr, Mrs eller Miss. När jag berättade för en klasskamrat att i Sverige tilltalar vi läraren med förnamnet blev hon alldeles förundrad. Englands skolsystem verkar betydligt mer behaviouristiskt än det svenska. Förhoppningsvis så kommer vi att få möjligheten att göra ett antal besök ute i engelska skolor. Dagarna är rätt långa, 09-17, men man går långt ifrån i skolan varje dag. Vi går hela tisdagen, och hela onsdagen, sen kommer vi gå i skolan två torsdagar och två fredagar. Det konstiga är att vi i princip skulle kunna vara färdiga med den här terminens kurser i slutet av mars! Men vi har valt att läsa en kurs extra, som börjar efter påsk, så då kommer det troligen bli väldigt soft! Då ska vi nog passa på att resa lite, åtminstone till Skottland, Irland och kanske Wales. Men för tillfället är vi ännu väldigt mycket i stadium nummer ett. Om inte den här veckan, så nästa, ska vi skaffa bibliotekskort, för då kan vi surfa grattis på Internet där. Vi ska också klura ut hur vi på bästa och billigaste sätt ska ta oss fram här i stan. Vi tar oss ju med buss till skolan, men vill man in till central London så är det ju tåg.. Jaja, det löser sig väl, som det mesta annat har gjort hittills! Ha det gott folks! Lots a luv! /Julle Gulle (Alex nya smeknamn på mig)

Framkommen till London! Klockan sex på morgonen gick tåget från Burlöv mot Malmö. Det var första anhalten. Från Malmö gick resan vidare mot Kastrup, och även det gick som en dans! Min kära sambo och blivande fästman (!!!) hade vänligheten att följa med mig till Kastrup och se till så att jag klarade self-check-in på Kastrup. Det var ganska enkelt gjort, och nästa gång tror jag att jag ska kunna klara det alldeles på egen hand! Efter en god, men svindyr frukost på Kastrup så lämnades jag åt mitt eget öde där på Kastrup. Visst har jag varit ute och rest en del, och det skattade jag mig lycklig för där på flygplatsen, men det var faktiskt allra första gången jag skulle sätta mig på ett plan helt på egen hand. Jag kom på planet helskinnad och landade på Heathrow ett par timmar senare. Vad glad jag var i det ögonblicket att Janina och Mark mötte upp mig där med bil! Man blir ju lätt lite otymplig med fyra väskor.. Jag är riktigt imponerad av Marks och Janinas förmåga att hitta i denna enorma stad!  På vägen till ”International House” stannade vi till på ”Tesco”, ett enormt varuhus där jag kunde handla ett litet basförråd med mat och dryck. Det som jag egentligen var allra mest spänd inför denna dag var hur boendet på ”International House” i Woolwich skulle vara. Jag hade ju förberett mig på det värsta, med allt från ett ytte pytte mini rum till iskallt klimat inomhus, hårda sängar och kanske inte ens en duschslang. Jag måste säga att jag blev glatt överraskad! Det känns väldigt tryggt att bo här, för det är bemannat dygnet runt och det är bara folk som tillhör stället som kommer in i byggnaden. Så fick jag nyckeln till mitt rum, och vips så var jag här, här jag kommer bo det närmsta halvåret. Vid första anblicken såg rummet lite kalt och spartanskt ut, men jag inser nu att det nog beror på att det i princip inte finns någon dekoration alls på väggarna. Så kommer det också att förbli, eftersom det är strikt förbjudet att klistra upp saker på väggen.. Men rummet är definitivt tillräckligt stort, med en mjuk säng, rena lakan och kuddar. Alexandra och jag har varsitt skrivbord, stol, anslagstavla och skrivbordslampa. Vi har varsin stor garderob och det finns handfat och spegel och även kylskåp på rummet! En annan sak som är väldigt positivt med detta rum är att det faktiskt är riktigt varmt! Jag har inte ens behövt ta på mig fårskinnstofflorna! Alexandra, som än så länge bor på ett vandrarhem vid Greenwich, kom hit och kollade in vårt blivande gemensamma boende. Hon var också över förväntan nöjd! Vi tog en liten promenad ut på ”stan” här i Woolwich, det finns både en bra supermarket och en videobutik. Sen gick vi till den lokala pizzerian och köpte varsin pizza, som vi tog med oss ”hem” och satt i våra sängar och åt i slicar. Ja, jag tror att jag kommer att trivas här. Ja, jag tror att det mesta kommer att bli bra och ordna sig. I morgon ska vi möta den internationella koordinatorn Peter Gregory på Greenwich, så då får vi se vad som väntar oss i skolväg! Okej då pappsen, nog kommer jag att sakna dig också lite grann! Take care alla vänner! Kramar /Julia