Joolz

Detta blogginlägg kommer helt och totalt hänges åt vårt helt otroliga IKEA-äventyr. Fredagen började med en god natts lång sömn, då faktiskt jag för en gångs skull sov längre än Alex (dock bara till klockan 13). Vi gick upp och tog det ganska så lugnt. Hmm, ska vi verkligen åka till IKEA idag, eller blir det kanske för sent? Låt oss gå in och kolla öppettiderna. Kan ni fatta att IKEA Croydon, London faktiskt har öppet till 24.00 på vardagarna?! Låt oss göra det till ett fredagsnöje att åka till IKEA! Egentligen var hela orsaken till att vi ville åka till IKEA att det ska vara en International culture day här på International House den 29.e januari, och vi tänkte köpa lite grejer till det, typ Kalles Kaviar och Sill. Nu blir det ändå inte så att vi kommer att vara här den 29.e i vilket fall som helst, eftersom vi kommer att vara i Skottland då. Men det är en helt annan historia.

Jag och Alex försökte kolla upp online vilka bussar vi skulle kunna ta för att ta oss till IKEA. Okej, linje 161 till Christlehurst, därifrån 162 till Bromley, därifrån 54 till Elmers End och slutligen linje 289 ut till IKEA. Det verkade ju inte alls omöjligt att ta sig dit. Visst, det skulle säkert ta en stund, men vi hade ju hela kvällen på oss! Så när vi stod och väntade på bussen, så inser vi att linje 54 faktiskt går från Woolwich, och att vi skulle kunna ta den hela vägen till Elmers End, och bara behöva byta buss en gång, i stället för fyra! Så vi väntade på buss 54. Precis efter det att vi kom till busshållsplatsen så hade det skett en liten olycka, en BMW stod nämligen på busshållsplatsen, så bussen som skulle stanna där råkade köra på BMW:n, vilket vi i och för sig tyckte var rätt åt den eftersom den stod på busshållsplatsen. Detta gjorde i alla fall så att de andra bussarna som brukar stanna på samma hållplats blev tvungna att stanna en bit ned. Vi sprang för att komma på bussen, och Sarah knackade till och med på dörren, men han bara körde. Då blev vi faktiskt lite irriterade, eftersom vi redan hade väntat i 20 minuter på bussen. Så Sarah säger ”Hey guys, let’s take 161 instead, it’s really cold to stand out here waiting”. Så det gjorde vi. Det skulle vi aldrig ha gjort. Det tog oss ca en timme att komma till Christehurst, och där fick vi vänta, mitt ute i bushen, i ca en halvtimma på att 162:an skulle komma. Den tog ytterligare en halvtimma till Bromley. Där kom 54:an relativt snabbt, och vi var relativt snart vid Elmers End, där 289:an skulle ta oss till IKEA. Vi hoppade på bussen, och den åkte och åkte. Efter ca 30 minuter ser vi en stor skylt en bit ifrån den vägen vi åker på ”IKEA, next left”. Hmm, undrar om det är här vi ska gå av? Nja, vi var ganska osäkra. Så vi fortsatte att åka och åka med 289:an, och till slut så kände vi att, nej vi måste ha åkt för långt. Så vi hoppade av på nästa hållplats och tog 289:an tillbaka igen och frågade chauffören om han visste vart vi skulle hoppa av för att komma till IKEA. Jodå, det visste han. Vi skulle bara sätta oss ”just round the corner” så skulle han ”let us know where to get off”. Han var väldigt trevlig faktiskt, och det var nog precis vad vi behövde, för vi började alla bli trötta på att åka buss och hungriga var vi också. Klockan var nu närmare halv tio på kvällen. Bussen kör helt fint och bra, och så plötsligt så står det en långtradare där på vägen framför oss, och vägen är smal, så vår buss kommer inte förbi. Chauffören hoppar ur vår buss och försöker snacka med långtradarchaffisen, men han vägrar att flytta på sig!  Det slutar med att vår busschaufför får ringa polisen. Då flyttar långtradaren äntligen på sig. Synd nog hann polisen aldrig komma, det började bli rätt spännande där ett tag! Så kom vi till slut till den hållplats där vi skulle hoppa av för att komma till IKEA. Sen skulle vi bara ”cross the bridge and turn left”. Det visade sig att vi skulle ha hoppat av där det stod ”IKEA, next left” tidigare. Ja, nu kom vi i alla fall till den där bron vi skulle gå över. Men det var inte riktigt någon gångbro, för det var en massa ojämna stenar på trottoaren där, just för att man INTE skulle gå där. Men vi trotsade ödet och gjorde det ändå. Och över bron kom vi, och där låg IKEA, jippie! In stövlade vi, hungriga och törstiga, lite efter klockan 22 en fredagskväll. Han som stod i matserveringen var väldigt rolig och trevlig och piggade faktiskt upp oss mycket. Vi åt alla svenska köttbullar, gräddsås och lingonsylt, och amerikanskorna tyckte det smakade ”different, but I like it though”. Det kändes roligt att få visa amerikanskorna lite av vår svenska kultur, och det var inte annat än att man kände sig lite stolt för att IKEA faktiskt är svenskt.

Vi tog en snabb shoppingrunda inne i affären, jag inhandlande vinglas, matredskap, en klocka till väggen, en krukväxt och några skålar. De har även en liten mataffär där man kan köpa svenska varor, så då köpte vi kaviar, sill, knäckebröd, gräddsås, lingonsylt och flädersaft till vår International culture day. Jaja, trots att vi inte ska vara med den kvällen så kan vi säkert bjuda amerikanskorna på det någon dag. Okej, jag köpte lite annat smått och gott också, Marabou choklad, svenska lantchips, ballerinakex, Ahlgrens bilar och Dumleklubbor.

Efter vår turboshopping tog vi oss tillbaka över bron, fast vi insåg att det fanns en trottoar nedanför som man hade kunnat gå på, det kändes mörkt och läskigt att gå där nere mitt i natten, så över bron traskade vi. Vi insåg att nu hade vi faktiskt tur, den näst sista 289:an för natten skulle komma om tio minuter! Och det gjorde den! Sen behövde vi inte vänta i mer än fem minuter i Elmers End på 54:an, som skulle ta oss ända hem till Woolwich. Så till IKEA tog det oss fyra timmar att komma, egentligen ska det inte behöva ta mer än en och en halv. Men nu vet vi det till nästa gång, för amerikanskorna, precis som vi, ”defenitely wanna go there again”. Klockan ett på natten steg vi av bussen i Woolwich, nästan 100% nöjda med vår utflykt!

Till sist så vill jag faktiskt bara säga att sluuuuta klaga på språket i min blogg! Jag vet att det finns en del språkliga fel, men det är faktiskt meningen (typ)! Jag vill att den ska vara personlig och mer som att jag berättar med talspråk än att jag skriver formellt.. Men okej pappa nu när du säger det så minns jag att vi har haft vissa diskussioner om ”vart”, och det ska förhoppningsvis inte upprepas! Ha det gott, det har vi!