Joolz

I lördags pluggade jag en hel massa. Framemot klockan halv tre behövde jag en paus och en sen lunch. Tanken var att jag bara skulle ta en kort paus och sedan fortsätta pluggandet. Men så råkade jag börja zappa på TV:n och fastnade faktiskt på SVT 2. Det gick någon dokumentär som jag tyckte verkade intressat. Det visade sig att den handlade om (relativt) unga kvinnor som hastigt förlorat sina män och blivit ensamma kvar med sina barn. Två av kvinnorna hade två söner var och den tredje kvinnan födde sitt barn fyra månader efter att hon förlorat sin man i en bilsport-olycka. Denna dokumenatär berörde så otroligt mycket! Ja, jag säger då det, tårarna bara sprutade på mig efter sisådär fem minuter. Dessa kvinnor, som sörjde sina män något så oerhört, samtidigt som de ju var tvungna att gå vidare och fokusera på att ta hand om sina barn. De kunde inte bara lägga sig ner under täcker i några månader och fokusera på sin sorg, för hur hade det gått för barnen då? Dessa mammor, som fortsatte att leva för sina barn. Hur gör man? Ja, man gör det bara. Man har inget val. Och en av mammorna hade träffat en ny man nu. En man som i sin tur också hade blivit lämnad kvar med sina barn efter att hans fru gått bort. Men denna stackars kvinna visste inte hur hon skulle förhålla sig till den nya mannen, eftersom hon kände det som om hon var otrogen mot sin döda man. För hennes nya kille var det lite enklare, eftersom hans fru hade varit sjuk långt innan hon gick bort, och de hade pratat väldigt mycket om framtiden och hon hade ju klart och tydligt sagt till honom att hon ville att han skulle gå vidare och leva med någon ny. Och den andra mamman, som kände skuld över att hennes man hade dött. Hade hon bara gjort så att han hade gått hemifrån någon minut tidigare eller senare så hade kanske inte älgen kommit, och då kanske bussen inte hade kolliderat.. Hon VET att det inte var hennes fel, men hon kan inte låta bli att känna skuld. Men det hon ångrar mest är att hon och hennes man inte skildes som de bästa av vänner. De hade haft något obetydligt litet gräl på morgonen innan han gick hemifrån. Hade hon vetat vad som väntade hade hon pussat honom och sagt att hon älskar honom. Och den tredje kvinnan som fick föda sitt barn helt ensam och samtidigt vara mitt uppe i sorgearbetet. Bara tanken på att veta att hennes barn aldrig kommer att få träffa sin pappa måste göra oerhört ont. Och att ensam ta hand om en bebis samtidigt som sorgen värker i bröstet så att det nästan spricker måste vara så oerhört tungt. Ja, denna dokumentär tryckte verkligen på någon knapp inom mig och jag kände ofantligt starkt med dessa kvinnor. Eftersom man vet med sig att det lika gärna kunde varit jag. Det kan lika gärna vara jag som blir tvungen att gå igenom detsamma någon gång. Livet är outgrundligt, spännande, härligt, men kan också vara fruktansvärt, hemskt och orättvist.

Jag antar att det jag vill säga är att ni därute, Mattias, vänner och familj, ni betyder så otroligt mycket för mig. Utan er hade mitt liv varit tomt och jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan er. Ibland känns det läskigt att älska för mycket. För risken finns att man blir sårad. Man är så otroligt sårbar och kan inget göra för att förhindra det. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om Mattias plötsligt en dag inte kom hem och jag fick beskedet att jag aldrig skulle få se honom igen. Jag beundrar kvinnorna i dokumentären, men samtidigt vet jag att jag antagligen skulle tagit mig igenom det på samma sätt som dem. Vi människor klarar mer än vi tror. Men det som hände dessa tre kvinnor önskar jag inte ens min värsta fiende. Jag är så otroligt glad att jag inte vet vad framtiden har att utvisa. Jag tror att det är bättre så.

Joolz

Wow, snacka om att jag hade riktigt rejält med självdisciplin i morse! Det tog emot lite grann klockan sex när klockan ringde, men vid tio över kravlade jag mig upp. Fem i halv sju var hörlurarna instoppade i öronen, joggingskorna påsnörade och händerna med ett fast grepp om stavarna. En timmes stavpromenad är en bra start på dagen. Innan jag gick ut övervägde jag om jag skulle behöva ha reflex-väst på mig, men till min lycka var det nästan helt ljust ute redan! Sicken skillnad mot för ett par månader sedan. Och nu blir det bara bättre! Luften var frisk och skön ute i morse och jag fick till och med en glimt av solen! *lycka* Sedan blev det dusch, grötfrukost och sen djupdyk ner i den äldre tyskspråkiga litteraturen. Okej, jag måste erkänna att ögonlocken blev så där jobbigt tunga framemot 11-tiden, så då fick jag ta en 30 minuters tupplur. Men efter det var det på't igen. Vid klockan två hade jag läst ut Michael Kohlhaas och vilken lycka! Boken var väl ok, det är roligt att ha läst ett klassigt verk som har/har haft så stor betydelse i den tyska litteraturhistorien, men det var inte en sån där rolig, lättsam, underhållande, spännande bok precis. Nu är det bara det jobbigaste kvar: analys, analys, analys.. Men det får morgondagen ägnas åt.

Snart kommer H hit, wihoo! Det förgyller alltid vardagen med lite spontan-besök, och tiden går på så sätt äääännu fortare! =)

Joolz

Jag hoppas verkligen inte att våra grannar hade tänkt sig en rejäl sovmorgon i dag. För i så fall blev de kanske aningen upprörda när jag drog igång dammsugaren vid tjugo över nio i morse. Men vad då, när man är en sån upptagen människa som jag så måste man ta stunden när den erbjuds, och det är inget som säger att jag har tid (eller lust) att städa på eftermiddagen. Så hela min förmiddag bestod alltså av städande och tvättande. Visst är det himla tråkigt att städa, men oj vad skönt det känns när man väl är färdig. Jag bara äääälskar känslan av nystädat. Inget damm på tv:n, inga tussar i hörnen och inget grus under fötterna. Och så rena lakan att gå och lägga sig i om en stund, häääärligt!

Eftermiddagen fortskred i pluggandets tecken. Problemet är att jag blir så himla trött av att läsa och ögonlocken blir liksom jättetunga och till slut så faller de ihop. Det fick helt enkelt bli en liten tupplur för att orka med att fortsätta läsa. Tyvärr har jag inte hunnit riktigt lika långt i helgen som jag hade hoppats, men förhoppningsvis kan jag vara desto effektivare i morgon. Så här har det minsann inte varit någon vilodag i dag!

Lördagskvällen blev mycket mysig. Annie och jag åt god mat och tittade hängivet på Melodifestivalen, satte poäng på alla bidrag och så där, seriöst värre alltså! Våra favoriter gick vidare i alla fall, men det var ju fasligt vad smal Charlotte Perelli har blivit!

Nattiz!

Joolz

Jahopp, då var det mars då. Men vart tog februari vägen? Det är helt sjukt så snabbt tiden går, men i nuläget är det ändå bara positivt, eftersom jag längtar till terminsslut, sommar, Nässjö, vänner långt bort, familj och examen. Men det är ändå lite kusligt att det går så fort som det gör! Hur kommer det så att kännas när man är 50+? Jag menar det brukar ju sägas att tiden går fortare ju äldre man blir. Nåja, det kommer tiden att få utvisa.

Usch, gårdagens tenta är helt klart det värsta, svåraste och jobbigaste jag har varit med om i min snart fyraåriga högskolekarriär. Fram tills nu har jag brukat sitta mellan kanske två till två och en halv timma med en tenta, den här gången satt jag tiden ut, fyra timmar! Och det allra sjukaste är att den här kursen endast motsvarar TRE ynka poäng av trettio den här terminen. Tentan var nio sidor lång och mina svar fick plats på lika många sidor, nio alltså. Inför några av frågorna kände jag mig bara som ett levande frågetecken, jag hade verligen aldrig hört talas om dessa fenomen. Några av frågorna kändes lite bekanta, men jag kunde dem långt ifrån utantill. Några av frågorna kände jag att jag behärskade hyfsat och en fråga kände jag att jag hade full koll på. Men jag har aldrig någonsin kännt mig så hjälplös, så uppgiven på en tenta. Jag brukar ha full koll och bara gå in och skriva av mig allt och sen gå igen. I går fick jag sitta och grubbla, fundera, slita mitt hår och nästan få panik. Med lite tur kanske jag klarade den. Det beror lite på hur snäll läraren är med rättningen. Har jag inte marginalerna med mig så får jag se fram emot omtenta i slutet av augusti. Men just nu är det skönt att bara veta att jag inte kan göra någonting mer. Jag har gjort den, och jag gjorde mitt bästa. Tills resultatet kommer är det bara att gå vidare.

När en sak är avklarad, är det dags för nästa. På torsdag är det dags för del-examination i litteraturkursen. Det innebär att lördag-söndag-måndag-tisdag är 100% (nästan) tillägnade äldre tyskspråkig litteratur, denna gång i form av Heinrich von Kleists Michael Kohlhaas. Det tar tid och energi, men det är intressant. Synd bara att vi har den läraren vi har. Hela tyska instutionen på Lunds Universitet skulle behöva en stor dos pedagogik. Förra litteraturlektionen gick ju käpprätt åt skogen, så nästa gång MÅSTE det gå bra för min del. Annars..

I kväll blir det i alla fall lite mys, efter allt läsande. Annie kommer hit på middag och vin och efter det blir det mys i soffan med lösgodis och Melodifestivalen.

Simma lugnt,
Joolz