Joolz

Under denna "paus" bad jag Henrik att skriva ihop någon liten dikt/text som vi kunde skriva på kortet från honom och mig, och inom tio minuter kom han på en alldeles genial text. Jag sitter inne i Pontus och Henriks rum och skriver rent texten på kortet. Micke tittar över från deras balkong och levererar hårfön och mormor och morfars kamera. Pontus hade frågat om han kunde komma in till mamma och Mickes rum för att föna håret, men nej, se det gick inte för att mamma och Micke skulle gå ner lite tidigare för att "hjälpa till med dukningen".

Klockan fyra var alla utom mamma och Micke samlade och vi började undra vart de var någonstans. Henrik: "Är det ingen som har sett till kärringen"? En av de anställda på Enehall säger till oss att gå vi kan gå in i rummet intill (där vi ska dricka champagne och äta snittar) och sätta oss så länge. Därinne är det fint uppdukat med skumpa kyld i en hink, snittar ligger framdukade och i silverljusstakar brinner levande ljus. På ett bord i andra sidan rummet är det helt dukat i vitt och mitt på bordet står det ett vackert blomsterarrangemang i rött. Vi ställer födelsedagspresenterna där på bordet och mormor anmärker på att det nästan ser ut som kondoleans med blomsterarrangemanget och silverljusstakarna. Någon minut senare kommer en okänd kvinna in i rummet och säger glatt: "Ja, här kommer jag som en oinbjuden gäst" och börjar ta alla i hand. Jag känner mig lite förvirrad. Vad är det här? Vad gör hon här? Mormor fattar fortfarande ingenting och blandar ihop den här kvinnan, Margareta, med kvinnan som grundade Enehall, även om hon tyckte att det var lite märkligt att hon var där. Men nu börjar det gå upp ett ljus för mig. Den här damen ser ut att vara här i ett ärende. Ett mycket viktigt ärende. Och en liten stund senare kommer mamma och Micke intågande, stiliga som få. Micke i en kritstreckrandig, grå kostym, med en röd ros på bröstet. Vid sin sida har han min mamma, i en helt underbart söt, grå-silvrig klänning och en otroligt vacker brudbukett som matchar arrangemanget på bordet. Mormor fattar vad som är på gång och tårarna börjar spruta. Hon tar morfar i armen och säger" "De tänker gifta sig". Tårarna börjar forsa på morfar. Henrik utbrister: "Lägg av!" Tårarna börjar rinna på mig med och jag fumlar och försöker få upp kameran så fort som möjligt. Och så börjar vigseln. Mamma och Micke lovar att älska varandra resten av livet och som symbol för det får mamma en otroligt vacker ring. Vigselförrättaren läser något ur en roman, om det framtida gemensamma livet. Vackra ord var det, men tyvärr var jag i det läget mycket uppspelt, så jag minns inte riktigt vd hon sa. Sen var det klart. Och vi fick gratta och krama och skratta och gråta och känna oss lite dumma. Ingen av oss hade anat det allra minsta i förväg. Nu i efterhand när man tänker på det så är det ju glasklart. Vad då hjälpa till med dukningen? Bah! Och vad då prick klockan fyra? I vår familj brukar man aldrig behöva vara på pricken punktlig, utan vi brukar alltid ta det lite som det blir. Men nu i efterhand är det lätt att se alla tecken. Men det var ju själva tanken, att vi inte skulle ana eller fatta. Det var det som var hela grejen. De ville inte att vi skulle stressa upp oss och hitta bröllopspresenter osv osv.

Men oj vad roligt det var att få vara med! Helt oväntat befann man sig mitt i ett bröllop och plötsligt fanns det så otroligt mycket att fira! Dagen fortskred i alla fall precis som planerat, fastän vi alla nog var lite chokade resten av kvällen. Snittarna och champagnen var fantastiska. Middagen var underbar. Ja, hela dagen var verkligen 100% perfekt!

Kärlek

Joolz