Joolz

I lördags pluggade jag en hel massa. Framemot klockan halv tre behövde jag en paus och en sen lunch. Tanken var att jag bara skulle ta en kort paus och sedan fortsätta pluggandet. Men så råkade jag börja zappa på TV:n och fastnade faktiskt på SVT 2. Det gick någon dokumentär som jag tyckte verkade intressat. Det visade sig att den handlade om (relativt) unga kvinnor som hastigt förlorat sina män och blivit ensamma kvar med sina barn. Två av kvinnorna hade två söner var och den tredje kvinnan födde sitt barn fyra månader efter att hon förlorat sin man i en bilsport-olycka. Denna dokumenatär berörde så otroligt mycket! Ja, jag säger då det, tårarna bara sprutade på mig efter sisådär fem minuter. Dessa kvinnor, som sörjde sina män något så oerhört, samtidigt som de ju var tvungna att gå vidare och fokusera på att ta hand om sina barn. De kunde inte bara lägga sig ner under täcker i några månader och fokusera på sin sorg, för hur hade det gått för barnen då? Dessa mammor, som fortsatte att leva för sina barn. Hur gör man? Ja, man gör det bara. Man har inget val. Och en av mammorna hade träffat en ny man nu. En man som i sin tur också hade blivit lämnad kvar med sina barn efter att hans fru gått bort. Men denna stackars kvinna visste inte hur hon skulle förhålla sig till den nya mannen, eftersom hon kände det som om hon var otrogen mot sin döda man. För hennes nya kille var det lite enklare, eftersom hans fru hade varit sjuk långt innan hon gick bort, och de hade pratat väldigt mycket om framtiden och hon hade ju klart och tydligt sagt till honom att hon ville att han skulle gå vidare och leva med någon ny. Och den andra mamman, som kände skuld över att hennes man hade dött. Hade hon bara gjort så att han hade gått hemifrån någon minut tidigare eller senare så hade kanske inte älgen kommit, och då kanske bussen inte hade kolliderat.. Hon VET att det inte var hennes fel, men hon kan inte låta bli att känna skuld. Men det hon ångrar mest är att hon och hennes man inte skildes som de bästa av vänner. De hade haft något obetydligt litet gräl på morgonen innan han gick hemifrån. Hade hon vetat vad som väntade hade hon pussat honom och sagt att hon älskar honom. Och den tredje kvinnan som fick föda sitt barn helt ensam och samtidigt vara mitt uppe i sorgearbetet. Bara tanken på att veta att hennes barn aldrig kommer att få träffa sin pappa måste göra oerhört ont. Och att ensam ta hand om en bebis samtidigt som sorgen värker i bröstet så att det nästan spricker måste vara så oerhört tungt. Ja, denna dokumentär tryckte verkligen på någon knapp inom mig och jag kände ofantligt starkt med dessa kvinnor. Eftersom man vet med sig att det lika gärna kunde varit jag. Det kan lika gärna vara jag som blir tvungen att gå igenom detsamma någon gång. Livet är outgrundligt, spännande, härligt, men kan också vara fruktansvärt, hemskt och orättvist.

Jag antar att det jag vill säga är att ni därute, Mattias, vänner och familj, ni betyder så otroligt mycket för mig. Utan er hade mitt liv varit tomt och jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan er. Ibland känns det läskigt att älska för mycket. För risken finns att man blir sårad. Man är så otroligt sårbar och kan inget göra för att förhindra det. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om Mattias plötsligt en dag inte kom hem och jag fick beskedet att jag aldrig skulle få se honom igen. Jag beundrar kvinnorna i dokumentären, men samtidigt vet jag att jag antagligen skulle tagit mig igenom det på samma sätt som dem. Vi människor klarar mer än vi tror. Men det som hände dessa tre kvinnor önskar jag inte ens min värsta fiende. Jag är så otroligt glad att jag inte vet vad framtiden har att utvisa. Jag tror att det är bättre så.

Joolz