Time to say goodbye
Jag trodde aldrig att det skulle vara så svårt att ta farväl! Det känns som att någon har öppnat upp min bröstkorg med en trubbig kniv, rivit ut mitt hjärta, slängt det på marken och stampat på det. Det gör så ont, så ont, så ONT!
Sarah, Becci, Patricia, Daniel, Alex och jag gick till vår lokala pub i morse för att äta frukost tillsammans, Vår ”sista måltid”. Becci tog tåget från Woolwich till Heathrow Airport vid lunchtid idag. Jag inser ju att ingenting kan vara för evigt, och att det kanske var bra att det tog slut nu, när det var som bäst. Vi har sett varandra och umgåtts nästan varenda dag i fem månader. Becci är en så underbar, fantastisk person, och jag kommer att SAKNA henne så otroligt mycket. Sakna hennes ibland naiva sätt, hennes förvirrande ansiktsuttryck, hennes hjärtliga skratt. Sakna hennes amerikanska sätt att se på saker, hennes omtänksamhet, hennes stora hjärta. Jag insåg idag att jag aldrig har behövt ta farväl av någon innan. Det känns som att jag aldrig kommer att se henne igen. Men det kommer jag! Inte minst på portugisernas bröllop nästnästa sommar. Jag kanske kommer att få tillfälle att åka till USA, och kanske kommer hon och backpackar i Europa nästa sommar. Så visst, vi kanske kommer att ses igen. Jag hoppas det av hela mitt hjärta. Men det kommer aldrig att bli detsamma igen. Vi kommer aldrig mer att bo på International House, dricka te i mysbyxor eller klättra upp på taket och titta på stjärnorna mitt i natten. Becci var ju en av de allra närmsta här i England. Hon var en del av min familj här, Det är jobbigt att vänja sig vid tanken att jag inte kommer att kunna springa bort till hennes rum och knacka på, bara chilla. Det känns som att jag kommer träffa henne vid frukosten i morgon igen. Men det kommer jag inte. För hon sitter på flygplanet hem mot Pennsylvania nu. Åh, det är så jobbigt. Mitt ansikte är helt rött och uppsvullet av alla tårar, och min hud är alldeles torr och irriterad av allt salt. Jag måste sluta gråta. Ta mig i kragen och se det positiva i det hela. Så många fina minnen jag har med mig av Becci. Saker som jag har delat med henne, alla ord hon har lärt mig på engelska, alla skratt vi delat. De kommer att för alltid finnas kvar i mitt hjärta. Jag är så glad att jag fick lära känna Becci Dunkelberger.
I eftermiddags var det dags för ytterligare ett farväl. Sarah åker tidigt i morgon bitti och spenderar sin sista kväll/natt hos sin pojkvän. Även om det inte kändes lika tungt att säga hej då till henne som till Becci så gjorde det ändå ont, så ont. Även om Sarah många gånger har prioriterat sin pojkvän framför oss och att det har varit lite ansträngt mellan henne och andra parter här på International House, så har vi ändå haft så himla mycket kul tillsammans. Sarah bekräftade (nästan) alla fördomar jag hade om Amerikaner, men ändå tycker jag om henne så himla mycket. Ett stort och hjärtligt skratt, alltid på festhumör, det är Sarah det. Hon lovade faktiskt att komma till Europa nästa sommar, så då vet man ju att det finns en chans att få träffa henne igen.
Jag vet att det är bara för att det är här och nu som det känns så jobbigt. När jag är hemma i Sverige igen så kommer det inte att kännas lika tungt och jobbigt längre, de har ju aldrig varit en del av mitt liv där. Men här, här har de varit en otroligt stor och viktig del. Jag önskar att vi alla hade åkt hem på samma dag, så man hade sagt hej då och sen varit hemma till sitt gamla liv i Sverige igen. Men jag måste se det positivt. Jag har en hel månad till att umgås med portugiserna, och jag vill inte ens tänka på den dagen då jag måste ta farväl av dem. Farväl är jobbiga, och jag insåg som sagt idag att jag aldrig förut har behövt säga ett så definitivt hej då till någon förut. Det är det som är det negativa med att komma någon så nära, när man bor så långt ifrån varandra.
Sarah, Becci, Patricia, Daniel, Alex och jag gick till vår lokala pub i morse för att äta frukost tillsammans, Vår ”sista måltid”. Becci tog tåget från Woolwich till Heathrow Airport vid lunchtid idag. Jag inser ju att ingenting kan vara för evigt, och att det kanske var bra att det tog slut nu, när det var som bäst. Vi har sett varandra och umgåtts nästan varenda dag i fem månader. Becci är en så underbar, fantastisk person, och jag kommer att SAKNA henne så otroligt mycket. Sakna hennes ibland naiva sätt, hennes förvirrande ansiktsuttryck, hennes hjärtliga skratt. Sakna hennes amerikanska sätt att se på saker, hennes omtänksamhet, hennes stora hjärta. Jag insåg idag att jag aldrig har behövt ta farväl av någon innan. Det känns som att jag aldrig kommer att se henne igen. Men det kommer jag! Inte minst på portugisernas bröllop nästnästa sommar. Jag kanske kommer att få tillfälle att åka till USA, och kanske kommer hon och backpackar i Europa nästa sommar. Så visst, vi kanske kommer att ses igen. Jag hoppas det av hela mitt hjärta. Men det kommer aldrig att bli detsamma igen. Vi kommer aldrig mer att bo på International House, dricka te i mysbyxor eller klättra upp på taket och titta på stjärnorna mitt i natten. Becci var ju en av de allra närmsta här i England. Hon var en del av min familj här, Det är jobbigt att vänja sig vid tanken att jag inte kommer att kunna springa bort till hennes rum och knacka på, bara chilla. Det känns som att jag kommer träffa henne vid frukosten i morgon igen. Men det kommer jag inte. För hon sitter på flygplanet hem mot Pennsylvania nu. Åh, det är så jobbigt. Mitt ansikte är helt rött och uppsvullet av alla tårar, och min hud är alldeles torr och irriterad av allt salt. Jag måste sluta gråta. Ta mig i kragen och se det positiva i det hela. Så många fina minnen jag har med mig av Becci. Saker som jag har delat med henne, alla ord hon har lärt mig på engelska, alla skratt vi delat. De kommer att för alltid finnas kvar i mitt hjärta. Jag är så glad att jag fick lära känna Becci Dunkelberger.
I eftermiddags var det dags för ytterligare ett farväl. Sarah åker tidigt i morgon bitti och spenderar sin sista kväll/natt hos sin pojkvän. Även om det inte kändes lika tungt att säga hej då till henne som till Becci så gjorde det ändå ont, så ont. Även om Sarah många gånger har prioriterat sin pojkvän framför oss och att det har varit lite ansträngt mellan henne och andra parter här på International House, så har vi ändå haft så himla mycket kul tillsammans. Sarah bekräftade (nästan) alla fördomar jag hade om Amerikaner, men ändå tycker jag om henne så himla mycket. Ett stort och hjärtligt skratt, alltid på festhumör, det är Sarah det. Hon lovade faktiskt att komma till Europa nästa sommar, så då vet man ju att det finns en chans att få träffa henne igen.
Jag vet att det är bara för att det är här och nu som det känns så jobbigt. När jag är hemma i Sverige igen så kommer det inte att kännas lika tungt och jobbigt längre, de har ju aldrig varit en del av mitt liv där. Men här, här har de varit en otroligt stor och viktig del. Jag önskar att vi alla hade åkt hem på samma dag, så man hade sagt hej då och sen varit hemma till sitt gamla liv i Sverige igen. Men jag måste se det positivt. Jag har en hel månad till att umgås med portugiserna, och jag vill inte ens tänka på den dagen då jag måste ta farväl av dem. Farväl är jobbiga, och jag insåg som sagt idag att jag aldrig förut har behövt säga ett så definitivt hej då till någon förut. Det är det som är det negativa med att komma någon så nära, när man bor så långt ifrån varandra.
Kommentarer
Trackback