Joolz

Förra veckan var mycket lugn och skön och på schemat stod att göra-saker-jag-inte-hunnit-göra-tidigare. Det blev bland annat en tur till The British Museum. Är jag tråkig om jag säger att det som jag blev allra mest imponerad av var själva byggnaden? Utställningarna var också intressanta, många av dem, med bland annat mumier och en massa gamla föremål från antikens Grekland och Rom. Jag besökte också The Natural History Museum, som jag gjort snabbvisit på en gång tidigare. Den här gången hann jag se en massa uppstoppade däggdjur; giraffer, elefanter, mammutar etc, Jag tog mig även en titt på apdjuren och deras likheter med människan.

Ett ställe som jag har varit på flera gånger tidigare, men som definitivt är värt flera besök, är Camden. Jag åkte dit och bara strosade lite på stan och på marknaden, köpte lite presenter till folk där hemma och sen åkte jag hem till Woolwich igen.

Helgen var mycket lugn, med ett besök hos Janina och Mark i Tonbridge. Mark skulle iväg och jobba en sväng på lördagen, vilket gav Janina och mig en chans att prata en massa högstadie-minnen och att dissa England som land att bo i och låta sina barn växa upp i. Något som vi annars pratar lite snällare om när hennes engelsman till make hör på. På lördagskvällen följde vi naturligtvis ESC, och när Janina förtvivlat insåg att Finland skulle komma att vinna så bestämde hon sig att bojkotta tävlingen i fortsättningen. Själv tyckte jag det var grymt att Lordi vann, de vågade prova ett nytt koncept och bidrar INTE till sexism och utvik. Tredje bidragets Britney-kopia var ju pinsam där hon stod i BH och hotpants på scen.. Söndagen ägnades åt kaffedrickande och kortspel!

Det börjar bli allt ödsligare på International House nu. Båda våra norskor, Inger och Hallgjerd, har åkt härifrån. Nästa man att lämna stället är Alex, vilket hon gör i morgon. Det kommer att kännas så fruktansvärt tomt på hennes sida av vårt lilla dubbelrum och det känns förfärligt tungt att hon ska åka. Men vi försöker båda att vara optimistiska, vi kommer att ses igen vid terminsstart i höst och vi har en massa härliga minnen att dela, som ingen någonsin kommer att kunna ta ifrån oss. Alex är som en syster för mig nu. Förutom Mattias är det ingen annan som har levt så här nära mig en så här lång period. Jag tror att både jag och Alex är lite förundrade över hur bra det har gått att dela dessa 17,5 kvadratmeter. Vi kom nog ändå fram till två nyckelord; flexibilitet och acceptans. Jag kommer att sakna Alex så otroligt mycket, jag kommer att sakna vårt lilla slitna rum, jag kommer att sakna att ha mina grannar och bästa vänner i samma byggnad, jag kommer att sakna allt te-drickande, filmtittande och filosoferande. Jag kommer att sakna Alex röra på andra sidan rummet och jag kommer att sakna att tjata på henne att hon borde sova och äta bättre. Jag kommer att sakna att bara vara tysta tillsammans, sakna att göra sig i ordning tillsammans med ett glas billigt rödvin i högsta hugg. Jag kommer att sakna International House med alla dess nationaliteter, jag kommer att sakna fattiga Woolwich, som har varit mitt hem i nästan ett halvår nu. Jag kommer att sakna vår lokala pub och bartendrarna där. Jag kommer att sakna portugiserna otroligt mycket, deras livsglädje, deras vilja att göra andra glada, deras charmiga leenden. Jag kommer att sakna mig själv och den jag har varit här, för här har jag varit en nöjd och glad 21-åring som levt livet. Hemma kommer jag troligen att återgå till att vara bara Julia. Julia som alltid skyndar från ett ställe till nästa. Julia som aldrig kan säga nej eller acceptera ett misslyckande. Julia som aldrig är nöjd med sig själv och vill vara alla andra till lags. Julia som blir svart i själen om hösten och aldrig vill vakna mer. Gamla, vanliga Julia. Eller kanske inte? Kanske har den här upplevelsen lärt mig att vara Julia, på ett sätt som är hälsosamt? Kanske har jag lärt mig vad jag behöver för att vara glad och lycklig? Det låter på mig som att jag är helt olycklig och deprimerad hemma i Sverige, vilket i alla situationer absolut inte stämmer. Men ibland där hemma så önskar jag bara att jag hade varit någon annan, att jag hade kunnat få vara någon annanstans. Så har jag inte känt en enda gång här i England. Men å andra sidan så finns det så mycket hemma i Sverige som jag aldrig skulle kunna hitta här, och som jag inte skulle kunna leva utan. En fantastisk sambo som betyder allt för mig, vänner som jag hade gått genom eld och vatten för och en familj som är ovärderlig. Utan alla dessa människor hade livet ändå inte varit speciellt kul, och alla ni finns ju i Sverige. Min själ finns i Sverige. Jag känner mig just nu mer svensk än någonsin, och jag känner mig ändå optimistisk över att åka hem, trots att jag gärna hade stannat här ett tag till.

Värt att tilläggas till detta inlägg är att jag som bäst håller på att mentalt förbereda kvällens invasion. En moder, en broder och ett bihang som nästan är ingift i familjen (mammas kille) kommer hit senare idag. Fick just veta att deras flyg är minst 40 minuter sent, och det innebar att jag hade tid att skriva detta inlägg innan jag ska bege mig till Stansted Airport och hämta upp dem och eskortera dem till deras 5-stjärniga hotell (International House). Det ska bli fantastiskt trevligt att ha dem här i en vecka, få visa dem allt som har varit mitt hem det senaste halvåret, strosa runt i London och bara ha semester!