Joolz

Ar det inte harligt, sa sag!? Solen skiner, varen ar verkligen pa vag! Jag kanner just for tillfallet en total lycka. Det ar sa konstigt, nu nar jag ar ifran familj, vanner, nara och kara, sa kanner jag mig for forsta gangen pa lange 100% lycklig! Jag har roligt, jag utvecklas, jag far uppleva saker jag aldrig hade fatt se om jag inte hade akt hit. Min engelska blir battre for varje dag. Tank vad lite miljoombyte och umgange med nya manniskor kan gora! Jag ar for tillfallet helt kar och galen, och bara lycklig! Jag antar att det ar varkanslorna som kommer smygande! Harligt ar det i alla fall! Att jag just nu kanner total lycka betyder inte att jag inte saknar er dar hemma, for det gor jag. Ibland mer, ibland mindre. Jag tror att anledningen till att jag inte saknar mer ar att jag vet att detta bara ar for en kort tid, och jag kan inte spendera den med att sitta har och ha hemlangtan. Och eftersom att allting ar sa roligt har, det hander saker hela tiden, sa har jag inte riktigt tid att ha hemlangtan. Men som Alex och jag brukar saga, visst saknar vi vissa utvalda personer hemifran, men vi langtar inte hem, inte det minsta! I alla fall inte annu!

Det ar kontigt vad snabbt man borjar kalla nagot "hemma". Vad ar egentligen hemma? Ar det dar jag bor for tillfallet, dar jag har min permanenta adress, dar jag kanner mig hemma, eller ar hemma rent av dar jag vaxte upp, det vill saga Nassjo? Nar Mattias var har och pratade om "hemma", Malmo, Arlov, att handla pa COOP Forum eller att ta Pagataget in till stan, lagenheten vi bor i, sa kunde jag inte annat an att kanna att oj vad det kanns langt bort! Jag tanker inte ens pa det! Hemma ar ju rum 9 pa International House. Det ar har och nu. Fast egentligen sa ar det ju inte det. Jag vet att snart sa kommer Arlov, tvarumslagenheten pa tredje vaningen och COOP Forum att vara hemma igen. Jag kommer inte att ha adress London, aka rod dubbeldeckar-buss till skolan, ha en pub runt hornet eller handla pa Sainsbury's. Just nu sa kanns det som att jag aldrig vill att det ska ta slut. Sarah, Becci, Patricia, Daniel och farmforallt Alexandra har ju kommit att bli mina basta vanner, vi gor allt tillsammans. Om nagra manader ar det dags att saga hej da, och vi vet inte om vi nagonsin kommer att traffas igen! Konstigt, att det kanns mer ledsamt att behova lamna mina nyfunna vanner har an det var att lamna er darhemma.. Jag vet ju att er, er kommer jag snart att traffa igen, ni bor ju bara i Sverige, liksom. Sarah och Becci bor i det stora landet i vast, Patricia och Daniel har sitt hem i Portugal. Det kanns valdigt vemodigt att tanka pa att jag kommer att behova lamna dem, samtidigt som jag vet att jag inte kan fortsatta mitt aventyr har hur lange som helst.

Hur som helst, jag saknar manga av er darhemma, mycket, sarskilt min alskling. Det kommer att bli roligt att traffa er alla igen om nagra manader. Men kanske kommer saker och ting att vara lite annorlunda. Jag har missat ett halvar av livet darhemma, och sjalv kommer jag att ha varit med om sa mycket, bade roliga och mindre roliga saker, och sjalvklart kommer de att ha paverkat mig, mina varderingar, min syn pa livet, och hela mig. Fast innerst inne sa kommer jag ju alltid bara att vara Julia, the crazy girl, som de kallar mig, portugiserna. Och lite crazy ar jag nog. Varfor vara mainstream nar man inte maste?

Lots of love to all of you!

/Julia x