Joolz

Det är ju HELT SJUKT! Det är december nu. Den sjätte till och med. Jag kan inte fatta det. Av flera olika skäl. För det första så kan jag inte riktigt fatta vart oktober och november tog vägen. Det gick så fort, så fort att jag nästan blir rädd! Men tänk så mycket jag har hunnit med under terminen ändå! I början av september kändes det helt omöjligt att jag skulle hinna fixa allt som B-kursen i tyska krävde på bara tre månader, och nu är jag nästan där!

För det andra så är det skitväder ute. När fick man se solen senast, liksom? Det är bara grått, mulet, mörkt och regningt! Varenda morgon smattrar det mot fönstret där utanför och jag bara längtar efter kyla och snö.

För det tredje så har jag ingen julkänsla alls. Den brukar ju så smått börja komma i och med första advent, men icke! Vi fick inte upp stakarna här hemma förrän i tisdags, och dessutom så är våra julgardiner spårlöst försvunna! Det är mycket märkligt. Men efter en  stund slutade jag att hetsa upp mig och konstaterade att julen kommer att komma och gå även om jag inte sätter upp julgardiner i år. Dessutom ska jag ju vara i Nässjö under själva julen, och där har vi ju faktiskt julgardiner.

Kan den uteblivna julkänslan kanske bero på vädret? Eller att jag har så himla mycket att göra att jag inte hinner fokusera på att det snart är jul? Kanske vänder det efter helgen, då jag i alla fall har varit på Jul på Tivoli? Jag hoppas det, för jag äääälskar känslan av jul! Synd är det dock att den där känslan man hade som barn aldrig kommer att komma tillbaka. Jag minns första året den aldrig kom. Jag var kanske 12-13 år. Usch, det var verkligen hemskt! Ett tecken på att man började bli vuxen. Till och med själva julaftonen kom utan att den där "speciella" känslan kom. Jag kan inte riktigt förklara känslan, men den var speciell *saknar*. En sak som är bra är i alla fall att jag har fixat nästan alla julklapparna! Det är bara ett par småsaker kvar, och det känns väldigt skönt att slippa stressa dagarna innan jul och komma hem med värdelösa klappar som man har köpt bara för sakens skull.

Jag har kommit på mig själv med en sak. Jag går runt och är glad om dagarna. Jag liksom myser. Jag vet inte riktigt varför, men jag antar att det är för att jag mår bra, helt enkelt.  Visst innebär plugget en viss ångest, men jag känner att jag faktiskt har lyckats avdramatisera det hela lite nu på senaste tiden. Jag fick VG på både grammatiken och B-uppsatsen, så sååååå himla dålig kan jag ju ändå inte vara? Då borde ju översättningen, litteraturhistorian och den muntliga presentationen också gå vägen? Ja, jag känner att jag så smått börjar tro mer och mer på mig själv. Jag har liksom nästan överbevisat mig själv om att jag faktiskt KAN. Om det någon gång skulle gå åt pipan så löser det sig ju ändå på något sätt. Det finns ju omtentor av en anledning! Så jag känner att jag har taggat ner lite på det området. Just för tillfället i alla fall. Jag pluggar på så mycket jag orkar/hinner/pallar, och sen får det gå som det går!

Jag tror att mitt lilla lyckorus också kan bero på att jag har det så himla bra. Man kan kanske inte vara lycklig varje dag, dygnet runt, året runt, men i perioder då och då kan man nog vara 100% lycklig. Samtidigt som man i vissa perioder kan vara grymt djupt nere och inte riktigt veta hur man ska ta sig ur allt det jobbiga. Men just nu är jag inne i en period av 100% lycka. Plugget flyter på, jag har inget efter mig där. Jag har många fantastiska vänner och jag har inget gammalt groll någonstans som ligger och gror med någon av dem (inte vad jag vet om i alla fall). Jag har en familj som ärligt och innerligt älskar mig, som peppar mig när det behövs, hjälper mig när jag än behöver det och som TROR på mig och som ger mig känslan av att jag är tillräckligt bra för att kunna klara av precis vad som helst här i livet. Jag är fullt frisk, har inte ont någonstans eller känner mig hängig. Jag har en fantastisk sambo som jag älskar över allt annat här på jorden. Och som älskar mig. Trots att vi har varit tillsammans i över fem år så delar vi fortfarande en 1, 20 säng och somnar alltid tätt omslingrande om varandra. Kanske är en anledning till mitt tillfälliga lyckorus att min lilla plutt antagligen kommer att flytta hem och bo ihop med mig på heltid igen i mars. Låt oss alla hålla tummarna för att min lilla älskling klarar sin tenta den 17:e december, för då är det nya jobbet hans och då är det baj baj till Nässjöjobbet som gäller för hans del!

Ja, jag tror att jag kan sammanfatta det hela till att jag verkligen har grundförutsättningarna för att vara lycklig. Men sen är man ju så bortskämd. Man ser inte alltid vad man har, utan fokuserar kanske ibland lite för mycket på det man inte har. Men det är ju så vi är uppfostrade. Kanske är det något mänskligt, som ligger i människans natur. Men jag brukar få mig en tankeställare ibland när Göran säger "vad bra jag har det". Han är handikappad och behöver ha personlig assistent, men fokuserar ändå på det som är positivt här i livet. Det tycker jag är beundransvärt!