Joolz

Gågatan. Kullerstenen under mina fötter. Välbekant, så välbekant, men ändå förändrat på nåt vis. Nya ställen har kommit till, andra har försvunnit. En del är sig precis likt. Det är nog jag som inte är mig lik. Det har gått tre år sedan jag lämnade Nässjö för att bo mitt emellan Malmö och Lund. På något sätt så känner jag mig som en främling för denna lilla stad. Samtidigt så kommer det alltid att vara hemma. Mera hemma än Nässjö finns inte. Barnen och ungdomarna som man ser på stan är inte längre mina jämnåriga vänner. Det är redan nästa generation som går på disco på Pigalle och fikar på Elsie's Konditori. Ett tag så kändes det som om tiden stod stilla här. Men i nästa andetag så inser jag att tiden förändras även här. Jag själv förändras, alla andra förändras, stan förändras. Jag inser att förutsättningarna har förändrats när jag träffar en bekant utanför Kvantum, och med en fullastad kundvagn efter veckohandlingen pratar vi jobb, semester, barn, dagis och krämpor. Vad var det som hände? När hände det? Jag och mina jämnåriga blev vuxna. De som aldrig lämnade Nässjö är nu förlovade, köper hus och snart kommer barnen. Det känns som om jag inte riktigt hänger med i svängarna, utan det kom till mig som i ett bombnedslag. Det är inte vi som är barnen längre. Det är inte längre vi som är nästa generation, som man sätter framtidens hopp till. Det är våra barn man numera ser som framtidens hopp. Vi har vuxit upp, de flesta av oss till ordentliga, rediga männsikor, som tar vårt ansvar och gör det som samhället kräver av oss, och det är nu vi som ska se till att nästa geneation också blir till ordentliga, rediga människor. Vi som inte blev kvar här i Nässjö, utan flyttade härifrån för att upptäcka världen har kanske inte kommit riktigt lika långt i stadgandet, men vi är på god väg vi med. Vi förlovar oss, flyttar ihop, planerar för hus och barn. Vi tar examen, en efter en. Vi går på arbetsintervjuer, letar efter ett fast jobb, en fast partner och ett liv vi kan vara nöjda med. Festandet och friheten kommer att sakta men säkert att bytas ut mot ansvar, 40-timmars arbetsvecka, hus-och billån, blöjbyten och husvagnssemester. Med tre terminer kvar på utbildningen börjar det att närma sig med stormsteg. När jag ser hur mina klasskompisar en efter en köper hus och när jag ser hur deras magar växer får jag nästan lite ångest. Är det redan slut? Ugdomsåren, de glada och de fria? 22 år är inte så gammalt tänker du kanske nu. Du har många år kvar då du kan vara ung och fri, förverkliga dig själv och resa jorden runt. Och det är ju sant. Men 22 blir snabbt till 23 och från 23 till 30 går det fort. Framtiden har liksom hunnit ikapp mig snabbare än vad jag räknade med, och snart måste stora beslut fattas. Men inte än. Inte idag. Så låt oss ta en dag i taget och se hur det utvecklar sig.

-den filosoferande Joolz