Joolz

Tänk, ibland kan en liten tanke, som utvecklas till en enkel handling, göra så mycket! Ibland behövs det inga jättegrejer för att muntra upp en vän som behöver just uppmuntran. Det känns väldigt bra inom en när man inser att man lyckats göra någon glad, om så bara för ett ögonblick. Ett litet paket på posten och dagen var räddad för min vän. Kanske är det ibland saligare att ge än att få? Man är så fruktansvärt bortskämd, har allt man behöver och nästintill allt man vill ha. Men känslan av att ge, den är oslagbar. Det är ju inte så svårt egentligen, att skänka en tanke och lite uppmuntran. Det kan röra sig om något så litet som ett sms. Ett handskrivet kort eller brev gör kanske att man känner sig ännu mer speciell. Ett kuvert eller ett paket med någon liten struntsak i kan göra ens dag. Men bara ett telefonsamtal kan göra skillnad. Någon ringer till mig, för att höra hur det är. För att berätta det senaste. Berätta det bara för mig, det gör att jag känner mig uppskattad och speciell.

Visst kan en höstdag vara underbart vacker. Som idag. Klarblå himmel, solen skiner, löven skiftar i varma färger, kylan börjar bita i kinden. Men jag har aldrig lärt mig att tycka om hösten. Visst uppskattar jag en sådan här underbar höstdag. Men hösten vittnar alltid om att snart kommer vintern. Ju längre det går mot vintern, desto mörkare och kallare blir det. Kylan har jag inte så mycket emot, den stör mig inte så mycket. Jag kan ju klä på mig tjock jacka, halsduk och vantar så överlever jag. Men mörkret. Jag klarar verkligen inte av mörkret. Och det finns inget jag kan göra åt att det bara blir mörkare och mörkare. På sommaren, när solen skiner in genom persiennerna klockan sex på morgonen så känns det inte alls så tungt att stiga upp ur sängen. Men den här årstiden, när det är svart som natten ute, fastän klockan är sex på morgonen. Då känner jag inte för att gå upp ur sängen. Och då känner jag inte för att göra något annat heller.
Men det fina är, att efter vinter kommer vår, och tiden går fort. Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna bekämpa min höstmelankoli helt och hållet, men jag tror att jag börjar vänja mig vid den nu. Bäst är att försöka köra på som vanligt. Tiden går av sig självt och snart är det jul. Och julen tycker jag ju är väldigt mysig. Och efter jul blir det bara ljusare och ljusare och då börjar hoppet om sol och värme att gro igen. Jag måste bara ta mig igenom november, sen är det värsta över. Höst, din fuling, kom du, men mig får du inte med dig.

Joolz