De bortglömda
Vid buss-stationen på Bankgatan i centrala Lund finns det ett litet buskage och några parkbänkar. Där spenderar ett antal människor sina dagar. De lever sina liv på en parkbänk, med en öl i handen. Det är mest män, men även några kvinnor. De flesta är svenska, men några är även invandrare. De flesta är i 40-års åldern, men några är yngre och några är äldre. Dessa män och kvinnor har endast varandra. För samhället har helt glömt bort dem och låter dem sköta sig sälva. De får sitt socialbidrag så att de kan dricka sig igenom ännu en månad. Men vad hjälper pengar? Massor av folk passerar detta buskage, dessa parkbänkar, dessa människor, varje dag. Har dessa av samhället bortglömda människor tur, så får de kanske en blick av de förbipasserande människorna. Ofta är blickarna fyllda med förakt och avsmak. Men de allra flesta förbipasserande bemödar sig inte ens med att ge De Bortglömda en blick. Varför gör ingen något? Varför gör inte jag något? Vad ska jag göra då, blir motfrågan. Ska jag ge dem mina växelpengar så att de kan köpa sig en extra starköl just den här dagen? Ska jag sätta mig ner bredvid dem på parkbänken och försöka tala dem tillrätta och få dem att inse att det faktiskt finns en mening med livet? Eller ska jag bara låtsas som att de inte finns? Som att de är en del av infrastrukturen? Ska jag rösta på Vänsterpartiet och hoppas på att deras socialistiska tanke räcker såpass långt att samhället faktiskt kommer att ta hand om dessa bortglömda människor? Men vaddå. Jag är ju människa, och människan är girig. Mina pengar, som jag sliter och jobbar så hårt för varje månad, ska jag lämna bort större delen av dem till skatt, som ska försöka ändra på De Bortglömdas situation? Jag som alltid har skött mig, alltid varit duktiga flickan, alltid haft högst betyg, aldrig har kört för fort, aldrig ens har smakat på lösgodiset i affären, ska JAG behöva bekosta de där mähäna, som aldrig har gjort ett ärligt handtag i hela sina liv? Ska jag säga ärligt? Hur hårt jag än måste jobba för att få ihop vardagen, hur lite pengar jag än måste kunna klara mig på varje månad så skulle jag inte vilja byta med dem. Aldrig i helvete. Jag är bara glad och tacksam att jag fick en lugn och trygg start här i livet, att jag alltid har fått höra att jag är värdefull och att jag kan göra precis det jag vill, att jag har potential att bli absolut vad som helst, att jag alltid vet att jag har någonting att falla tillbaka på, någon som finns där för mig när jag behöver det stödet. De Bortglömda, de har endast varandra att söka lite värme och tröst hos. Samhället har svikit dem. Det är för jävligt.
Kommentarer
Postat av: Jimmymarlene
Great site
Trackback